Claes har koll på kulan
Norrtälje. Det dunkar dovt i Norrtälje hamn. Solen skiner och en till synes beskedlig liten kula slungas in i en många gånger större silo. Till en början ser den inte ut att göra särskilt mycket skada men redan vid det andra eller tredje slaget ger betongen vika och armeringen tittar fram.
– Kulan blir hårdare och hårdare ju mer man slår på den, säger Claes Nilsson, direktör på Clagorni Maskin.
Kulan är tillverkad i manganjärn, den är massiv och väger drygt två ton. Lingrävaren som så metodiskt kastar fram kulan och drar den tillbaka glänser i rött. Det är en nästan 50 år gammal Manitowoc på 70 ton och trots att rivningen inte pågått i mer än en dag gapar redan stora hål i den jättelika silon.
Claes Nilsson har många silos på sitt samvete vid det här laget, den första rev han redan 1993. Han använder alltid samma teknik, han knackar hål i betongen och när han kommit en bit ner slänger han in kulan bakom väggen och drar sönder armeringen med indragskedjan.
När han åstadkommit ett tillräckligt långt vertikalt ”sår” längs silorörets ena sida gör han likadant på andra sidan – men inte lika långt ner. Sedan kan han slå ut ett lagom stort stycke mellan ”såren”, inte för stort men inte heller för litet.
– Det gäller att öppna bit för bit och sedan vika ner sidan, förklarar Claes Nilsson.
Han har specialiserat sig på äldre maskiner och har en rejäl men ålderstigen maskinpark, ett maskinmuseum som kröns av en stilig hundraåring, en ångdriven Bucyrus grävmaskin från 1916.
Många av de vackra veteranerna lever mest på sitt utseende men ett gäng är piggt nog att fungera i aktiv tjänst, Clagorni Maskin åtar sig flera uppdrag om året, tanken är att Claes Nilsson på så sätt ska kunna finansiera sin hobby med veteranmaskiner. Det blir ofta rivningar men även grävuppdrag.
– 6-7 maskiner är uppmålade och redo för jobb, 125 är för ”hobby”, ler Claes Nilsson.
Just den här maskinen köptes in för ett mycket specifikt uppdrag 2014, en 50 meter hög silo skulle rivas men den längsta masten han hade att tillgå var ”bara” 40 meter.
– Jag behövde en större maskin, konstaterar Claes Nilsson.
Han reste till USA och spanade in 6-7 maskiner innan han hittade rätt, McKinney Drilling i Greensboro South Carolina hade en riktig pärla till salu, en Manitowoc 2900 WC (wide crawler) av 1967 års modell, en klassisk maskin med en mast på 62 meter.
Maskinen var inte i körbart skick men Claes Nilsson lät sig förstås inte nedslås av det, särskilt inte som han fick med sig ett gäng delar från USA, bland annat en splitter ny Cumminsmotor och ett antal pumpar.
1 500 renoveringstimmar senare var maskinen klar, blästrad och målad, med nya belägg och anpassad för de rivningsuppdrag som väntade.
– Jag har byggt om linstyret fram och satt en ”anknäbb” på bommen för att få ut hisslinan längre upp och ut, kommenterar Claes Nilsson.
Trots att den är så stor är den lätt att transportera, hävdar direktör Nilsson.
– Man kan lyfta upp maskinen med fyra hydraulkolvar och trycka isär larverna så att transportbredden blir bara 3,7 meter. Som bredast är den sex meter, då blir den helt fyrkantig och står stabilt i 360 grader.
Ett stort dammoln väller fram när silosidan brakar ner på marken.
– Jag slår av motorn direkt så att den inte suger in dammet, kommenterar Claes Nilsson.
Kulans stötar ger däremot inte upphov till särskilt mycket damm uppger han.
– Det är en fördel jämfört med om man använder andra metoder.
Han framhåller vikten av att kunna läsa byggnaden och konstaterar att just den här silon är tämligen okomplicerad.
– Det är en rätt ny byggnad och därmed ”sämre”, den är lätt att slå.
Han betraktar silos som optimala offer för en rivningskula.
– Det finns inga valv och inga golv så allt ramlar rakt ner, de är inte svåra att slå hål på – en ren betongkonstruktion utan järnbalkar.
Det är viktigt att stå horisontellt. En slät yta att larva på underlättar, om maskinen står snett hänger kulan dessutom bredvid bommen och då blir det svårare att sikta.
– Man vill inte heller ödsla energi på att vicka maskinen, energin ska gå till kulan, säger Claes Nilsson.
Lingrävarens mast når nästan 60 meter, ändå krävs en ramp.
– Annars får man ingen pendelbåge på kulan, jag måste få lite ”schwung” , säger Claes Nilsson, som anser att rivning med kula är en mycket bra metod, inte minst på höjden.
– Det passar också bra för jobb där ekonomin är viktig, maskinen kostar i princip inget och den drar fyra liter i timmen där en höjdrivare drar tio gånger så mycket.
Han betecknar rivningsmetoden som trygg.
– Till skillnad från en höjdrivare står jag 25 meter ifrån byggnaden och riskerar aldrig att få något på mig.
En kula som svingas mot ett intet ont anande hus ses ofta som ett vildsint och okontrollerat sätt att riva. Inget kan vara mer fel hävdar Claes Nilsson.
– Jag kan lägga kulan mot pelaren, vinscha in och sedan släppa – då blir det träff - man kan träffa på ett mjölkpaket.
– Men det är klart, då krävs det ju en maskinist och inte en förare bakom spakarna.
Jobben han gör med de gamla maskinerna kräver kompetens, men det är just det som gör dem roliga anser han.
– Man måste tänka till och planera sitt arbete, det är inte bara att sitta och köra.
Oddsen för att hitta honom bakom spakarna i en modern hydraulgrävare är alltså höga, särskilt om maskinen i fråga är försedd med GPS och maskinstyrning
– Det vore själsdödande och astråkigt, då får man ju bara övervaka en dator och inte göra sitt jobb.
En äldre maskin kräver kanske mer, men jobbet blir avsevärt roligare tycker han.
– Om något kraschar finns det ingen att ringa, det här är ren mekanik – det finns ingen dator i den här.
Bara att dra åt bromsen kräver att man tar en nyckel och går ut och drar åt en mutter ett halvt varv, tillägger han.
– Men den är lättstyrd, det är mekaniska spel med luftmanövrerade spakar, man behöver inte brottas med den.
Han betecknar lingrävaren som ”djävligt driftssäker”.
– 99,9 procent av den här maskinen är återvinningsbar och den är helt styrenfri.
– De byggde bättre maskiner förr, grejer som de var stolta över, amerikanska maskiner från 50- och 60-talet har ofta gjutna maskinbäddar och gjutna underramar – det blir aldrig sprickor.
Men visst finns det nackdelar medger han.
– Den är ju inte bekväm att sitta i, men om man som jag bara jobbar i den 6-7 veckor om året kan man ju faktiskt stå ut med det.
PS: Innan Claes Nilsson och hans gamla kulmaskin tog sig an silon var det en annan maskin som skötte rivningen - uppifrån taket, det vill säga 60 meter ovan jord. Läs mer om det här.
-------------------------------------------------------------------------------------Entreprenadbranschens egen tidning!
Följ oss på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube! :)
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.