De två skophalvorna tar tillsammans 50 liter. Stålet i skopskäret är 500 brinell höghastighetsstål och tål riktigt tuffa tag.

Sverige är ett skogsrikt land med runt tio miljoner hektar som utgör ungefär en fjärdedel av landarealen. Östra Småland är mycket skogsrikt och till två tredjedelar täckt av skog. I Växjö regnar det ofta då regnmolnen föredrar att släppa sitt innehåll över höglandet. Även denna decemberdag är grå med envisa stänk mot vindrutan när vi kör en slingrande väg förbi beteshagar, ladugårdar och boningshus till Bika Schakt utanför tätorten. Bika står för första bokstäverna i förnamnet respektive efternamnet i grundaren namn, Birger Karlsson, delvis också bonde med tio kor och dräktiga kvigor. Lagerarbetaren och truckföraren sadlade om till maskinentreprenör efter 17 år på Icahandlarnas lager i Växjö.

– Köra maskin lärde jag mig för det gjorde jag hela dagarna eftersom lagret konstant behövdes fyllas på fram till klockan fem, sex på kvällarna.

När lagret lades ner 2008 stöttades Birger Karlsson med utbildning och då valde han att omskola sig till maskinentreprenör.

Vid grindhålet till uppfarten väcks bullerbykänsla vid åsynen av en klassisk mjölkpall i trä med en stor metallkruka. Bakom fastigheten flockas bruna stammar med utväxande grenar försedda med stickiga barr. Mellan växtligheten och vägen löper ett igenvuxet dike. Eller nästan eftersom Birger Karlssons redan rengjort en sträcka på tio meter.

– Diken växer igen, vattennivån stiger och marken runtomkring får ta emot vattnet. Anledningen till att man dikat en gång är just att undvika vattensjuk mark. På 30, 40- och 50-talet handgrävdes ofta diken och de sista grävdes på 60-talet. Nu gäller det att underhålla dikena, säger Birger Karlsson.

En devis han tagit fasta på genom att anpassa den bandburna grävmaskinen för dikesunderhåll, som är den korrekta termen för rensningen i vattendragen. Inte bara rätt redskap behövs utan även bandgrävaren Caterpillar 307 B har byggts om genom förstärkta plåtar under hytten. Plåtarna stoppar pinnar och annan vegetation från att fastna i underredet.

– Bandstöden gör att maskinen blir stadig och man behöver inte jämna ut marken framför utan det går bra att köra i skogsterräng ändå, säger Birger Karlsson.

Den kraftiga länken mellan skophalvorna är det grå griphuset från timmergripen. Ovanför skopan har bommen utrustats med en powertilt som gör det möjligt att tilta skopan så att den flyttas i sidled och därmed till exempel lätt kommer runt träd.

– En vanlig skopa kan ju tilta så varför inte en rensningsskopa också.

Skopan är förhållandevis lätt och det beror på att den kraftigt förstärkande plåten finns i griphuset medan övrig skopa består av fem millimeter plåt.

Stålet i skopskäret är 500 brinell höghastighetsstål.

– Ett hårt och tåligt stål, typiskt för grävmaskiner och schaktmaskiner.

Stommen består av ett lättare stål, 355 brinell.

– Inte tung men stadig, sammanfattar Birger Karlsson.

Redskapet är ett gediget hantverk, konstruerad av Solbergs Svets i Moheda utifrån Birger Karlssons önskemål.

– Jag sa precis hur jag ville ha den.

Skophalvorna utgör tillsammans 50 liter men den största resningsskopan Patrick Solberg tillverkat är dubbelt så stor. Han är ensamföretagare med bakgrund från det anrika företaget Mohedavagnen som tillverkar skogsvagnar i olika storlekar att koppla till traktorer. När företaget flyttade till Vänersborg startade han eget 2002 och hyrde 300 kvadratmeter i Mohedavagnens tidigare lokaler. Birger Karlsson är inte ensam om sitt uppdrag.

– Rätt många småföretagare vill ha skräddarsydda speciallösningar, som skopprojekt för maskinentreprenörers räkning. Tillverkning av rensningsskopor tycker jag är intressant och inspirerande, säger Patrick Solberg.

Principen för bygget är inte alltför komplicerad.

– Jag tog bort gripskänklarna och ersatte med skophalvor.

Något som låter lättare än det är att realisera, tiden för arbetet inklusive ritning av skopan tog en vecka.

Något svar kunde inte utlovade Håkan Juholt ge, då han ju avgått. I sista minuten blev det klart att föregående års socialdemokratiske representant, tillika ordförande i Trafikutskottet och riksdagsledamoten, Anders Ygeman skulle debattera. Catharina Elmsäter-Svärd var först ut av de två kombattanterna under rubriken: Strålande tider för infrastrukturen!

– Det är viktigt att ha ett bra planeringssystem för infrastrukturprojekten.

För mycket objekt på gång samtidigt skapar flaskhalsar och kan driva kostnader.

Catharina Elmsäter-Svärd exemplifierade med projekten Bana väg i väst: dubbelspåret och fyrfältsvägen mellan Göteborg och Trollhättan och Väg 50 Motala-Mjölby.

– Motala har väntat sedan 40-talet på att få sina broar. Just nu är det oerhört svårt att få tag i betongare.

– Vid Citybanan i Stockholm är det 200 personer från 16 olika länder inblandade. Och det är många människor engagerade i de projekt jag delat ut runt 40 miljarder till. Det är viktigt att pengarna används på bästa sätt.

Catharina Elmsäter-Svärd underströk att det är viktigt att rusta upp och vårda befintlig infrastruktur.

– De olika trafikslagen ska fungera bra ihop, det är inte en klippabandetpolitik som ska gälla utan ordning på de vägar vi har.

– Vi har 12 000 mil järnväg, prioriterat är att återställa järnvägens dagvattentrummor, det har ingen gjort sedan 1940-talet.

När Anders Ygeman äntrade scenen gjorde han det under samma rubrik och gratulerade Catharina Elmsäter-Svärd till att hon var glad över hur infrastrukturen sköttes.

– Men när jag går in på internet och söker på tågkaos får jag fram 1,5 miljon träffar.

Han satte fingret på att växthuseffekten ökar.

– Socialdemokraterna vill införa vägslitageavgifter för tunga lastbilar, ett sätt att komma åt miljöproblemet.

Avgiften gäller alla tunga lastbilar som trafikerar vägnätet i Sverige – såväl svenska som utlandsregistrerade. Avgiften man vill införa vid halvårsskiftet 2012 beräknas ge fyra miljarder kronor per år i nettointäkter till staten. Anders Ygeman lyfte fram Socialdemokraternas ofta åberopade käpphäst höghastighetstågen och att Sverige halkat rejält efter.

– På 1800-talet när stambanorna byggdes ut var det en framsynt satsning, i dag handlar det bara om att lappa och laga. Järnvägen måste bli punktlig. Vi vill bygga ihop det svenska höghastighetsnätet med Europa.

Han tillade att den första höghastighetsbanan byggdes i Japan 1946, i dag byggs 11 000 kilometer höghastighetsbana i världen och det projekteras för ytterligare 18 000 kilometer höghastighetsbana.

– Algeriet och Marocko planerar, men inte vi.

Ygeman höll med Catharina Elmsäter-Svärd om att Socialdemokraterna gjort alldeles för lite tidigare på underhållssidan för järnvägen.

– Banverket fick alltid mindre än de behövde. Hade vi satsat mer hade det behövts mindre till reparation i dag.

Infrastrukturministern å sin sida avslutade apropå höghastighetståg med:

– För min del när det gäller infrastrukturen handlar det mer om kapacitet, inte fart.

– Det kan stimulera nytänkandet, sade Per-Olov Karlsson, distriktschef på Trafikverket Investering Öst/Stockholm, på den Leverantörsdag som Trafikverket anordnade i Stockholm i slutet av februari.

Traditionellt har många projekt genomförts som utförandeentreprenader och den typen av jobb har fortfarande sin plats, påpekar Per Olov Karlsson som dock inte gör någon hemlighet av handla upp fler totalentreprenader.

– Vi ska välja aktivt, det ska ske en aktiv analys och det kommer att bli andra former av entreprenader också.

Ett mycket konkret mål är därför att utöka andelen totalentreprenader. Redan i år ska andelen totalentreprenader vara 20 procent, 2013 ska den vara 30 procent, 2014 40 procent och slutmålet 50 procent ska vara uppnått 2018.

– Utförandeentreprenaderna ska också vara väl beskrivna så att entreprenören får ett tydligt totalåtagande, säger Per Olov Karlsson.

För konsulterna finns en liknande upptrappning, Trafikverket avser där att handla upp tio procent av årets uppdrag till fast pris, 2013 ska andelen vara 20 procent, 2014 ska 30 procent av uppdragen handlas upp till fast pris och slutmålet 2018 är 40 procent.

Per Olov Karlsson är övertygad om att konsulterna kan spela en stor roll när det gäller att kapa kostnader.

– Jag tror att man kan spara in jättemycket pengar genom att jobba mer i det tidiga projekteringsskedet, då spar man in mycket både i bygg- och drift- och underhållskostnader.

Modellen 587 blev tung mottagare av ”Commercial Truck of the Year”.

I början av februari utsåg The American Truck Dealers (ATD) Peterbilt modellen 587 och Peterbilt modellen 210 till “2012 ATD Commercial Trucks of the Year “. 587 vann i den tunga kategorin och 210 vann i den medeltunga kategorin. Peterbilt ingår i Paccar-koncernen med märkena Kenworth och DAF.  Båda modellerna drivs av den DAF- konstruerade MX- motorn.

De första minigrävarna försedda med det karaktäristiska lodjurshuvudet lämnade produktionslinorna 1987.

Edward Gideon Melroe drev en farm, delvis med hjälp av egenutvecklade redskap som snart blev eftertraktade hjälpmedel även bland andra jordbrukare. En fabrik etablerades och redskap för skörd och harvning dominerade produktionen till slutet av 1950-talet.

1958 kom familjen i kontakt med brödraparet Keller som drev en verkstad och smedja i Rothsay, Minnesota. Bröderna levde huvudsakligen på att reparera maskiner för de lokala lantbrukarna, men deras liv ändrades på grund av en kalkonuppfödares mycket speciella önskemål. Bröderna åtog sig nämligen uppgiften att utveckla en självgående lastare, tillräckligt lätt för att kunna lyftas upp och användas på en ladas övre plan och smidig nog för att bland annat kunna röja i trånga utrymmen.

Företagets tredje minigrävargeneration – 300-serien – introducerades 1993.

Efter att ha letat på närliggande skrotupplag efter delar och idéer skapades en trehjulig maskin med två drivhjul framtill och styrd med hjälp av två oberoende spakar för höger- och vänstersväng. Själva verktyget byggdes delvis med hjälp av de gallerstänger som tidigare suttit i fönstren på ett fängelse. Allt drevs med hjälp av en motor på sex hästkrafter.

Sommaren 1958 korsades den trehjuliga lastarens och familjen Melroes vägar. Melroe såg potentialen och förvärvade rättigheterna till nymodigheten som så småningom skulle utvecklas till de svartvita skidsteers som i dag är spridda över hela världen.

1969 förvärvades företaget av Clark Equipment, vilket inte minst stärkte kassan i ett företag som stod inför såväl kraftigt ökade utvecklingsinsatser som stora satsningar på nya marknader. Och verksamheten fortsatte att expandera.

322 blev företagets första modell med breddbart underrede. Lanseringen gjordes på Samoter 1999.

I teorin kunde det faktiskt ha stått Volvo på maskinerna i dag. 1985 slog nämligen Volvo och Clark Equipment sina påsar ihop i och med bildandet av VME. Melroe hängde dock inte med i den affärsuppgörelsen utan hamnade i stället hos Ingersoll-Rand innan företaget såldes vidare till Doosan 2007.

1987 var det dags för nästa steg i utvecklingen – minigrävare som tillverkades enligt OEM-avtal (Original Equipment Manufacturer) med franska och japanska tillverkare.

Inte minst från europeiskt håll var dock efterfrågan så stark att företaget bestämde sig för att utveckla och tillverka en egen minigrävarserie. I oktober 1988 kunde så den nya serien, byggd i samarbete med en japansk tillverkare presenteras på Europamarknaden i Portugal. 1989 inleddes en helt egen produktion i fabriken i Bismarck, North Dakota.

Nästa steg i utvecklingen blev 400-serien som bland annat tillförde zero tailkonceptet. 442 introducerades på Samoter 2002. Den mindre 430 kom två år senare.

Under 1990-talet växte modellerna i storlek och 1998 var det premiär för företagets femtonnare på Bauma. Något av en milstolpe följde året efter då den första minigrävaren med breddbart underrede introducerades på Samoter.

2002 introducerades ytterligare en nykomling på Samoter. Med matchvikten 7,5 ton hade serien fått ett tillskott uppåt samtidigt som den nya 442 var företagets första modell med så kallad zero tailswing, en utformning som infördes även på mindre maskiner år 2003.

Ett viktigt steg i utvecklingen hade tagits 2001 genom förvärvet av tjeckiska Superstav som tillverkade grävlastare i Dobris. Därmed fick företaget tillgång till en produktionsanläggning i Europa där bland annat volymprodukter som skopor tillverkades.

E10 och lillebror E08 är fortfarande de två minsta minigrävarna i utbudet. Maskinerna som utvecklades och tillverkas i tjeckiska Dobris presenterades för marknaden tidigt 2008.

2004 lades tillverkningen av grävlastare ner, vilket gav utrymme för att i stället tillverka först en lastare och så småningom även den lilla minigrävaren 319 som vägde in på 1,4 ton . Modellen lanserades tidigt under 2006 och var, enligt företaget, den första maskin som verkligen utvecklades och byggdes skräddarsydd för en lokal marknad.

När de två första maskinerna i E-serien lanserades i början av 2008 var det maskiner som fyllde ut sortimentet neråt och de är fortfarande de minsta minigrävarna i produktutbudet. Samtidigt fylldes även det övre segmentet på med en sex- och en åttatonsmaskin. Dessutom lanserades den första hjulgrävaren E55W, en maskin på 5,5 ton som också visar en del av företagets fortsatta samarbete med andra aktörer. Maskinen kunde nämligen fås i tre olika färger, utöver den svartvita Bobcatkostymen fanns den tillgänglig i Doosanrött och i Ammann-Yanmars gröngula design.

Doosantillverkade E55W med Yanmarmotor tillförde en 5,5 tons hjulgrävare till produktprogrammet vid årsskiftet 2008-2009.

Efter hand har de gamla minigrävarmodellerna ersatts av dagens E-generation som kompletterades så sent som 2011 med zero tailmodellen E26. Med 2,6 ton väger den hittills yngsta modellen i minigrävarprogrammet in i en attraktiv viktklass – lättmanövrerad även i trånga utrymmen och så lätt att den utan problem kan transporteras på en tvåaxlad släpkärra. Möjligen ska man som ägare inte vara vidskeplig eftersom det är den trettonde modellen i 25-årsjubilarens minigrävarserie som nu täcker intervallet ett till åtta ton.

Morgan Andersson

Yngsta medlemmen i produktutbudet, E26, väger in på 26 ton och flyttas lätt mellan arbetsplatserna på en tvåaxlad släpkärra.

Med den senaste generationen styrsystem utlovar Engcon bland annat en tryggare arbetsmiljö för maskinförare.

Från och med 1 januari 2012 gäller den nya säkerhetsstandarden SS-EN ISO 13849-1 vid idrifttagande av nya maskiner. Standarden har uppdaterats för att även täcka in mer komplexa processer och ställer krav på alla delar i ett styrsystem: ingångar, utgångar, hydraulik, elektronik, mjukvara och dokumentation.

– För oss på Engcon innebar dessa hårdare krav att vi fick utveckla en helt ny generation av styrsystem, säger Roberth Jonsson, projektledare på dotterbolaget Microprop, som utvecklat det nya styrsystemet Micropop DC2.

Jämfört med den föregående generationen har hydraulsystemet utökats med extra ventiler och tryckvakter för att möta standardens krav på att hydrauliska fel ska kunna upptäckas och farliga situationer avvärjas.

Liknande övervakningskrav ställs på styrreglage. I den nya lösningen övervakas därför både tumrullar och tryckknappar med extra signaler, vilket inte är standard i traditionella styrsystem.

Roberth Jonsson svävar inte på målet när han hyllar det nya styrsystemet. Han vågar till och med garantera att företagets tiltrotatorer med Microprop DC2 uppfyller maskindirektivet och skapar en tryggare arbetsmiljö för maskinförare.

Saxarna, DCR 100 och DCR 300, har en krosskraft som anges till 34 respektive 45 ton. Djupt gap och stor öppningsvidd utlovas, vilket ska räcka för att ta ner väggar med tjocklekar upp till 425 respektive 430 millimeter.

– Båda saxarna har ett mycket bra effekt/vikt-förhållande. Saxarna kan utrustas med krosständer i saxens mitt, vilket innebär att den smular sönder och finfördelar betongen ännu effektivare. Metallskären längst in i gapet gör det möjligt att klippa av tjockare armeringsjärn. Saxarna är enkla att serva, exempelvis är tänderna löstagbara på DCR 300. DCR 100 har två inställningslägen för käftarna, vilket ger ett bredare användningsområde, säger Lars Gustafsson.

Bland annat betonas att den största av de tre nykomlingarna, G800B, har en gripvidd på 810 millimeter. Därmed utlovas den klara att gripa om rör och brunnslock tillverkade enligt senaste standard för hållfasthet (SS-EN 1917 och SS 22 10 01). Dessutom betonar tillverkaren att nykomlingarna har marknadens mest rundade klor samtidigt som gripen kan stängas helt.

Fingerfärdighet och stor gripvidd utlovas med en ny generation gripmoduler för rototilt.

även i E-varianter, vilket i praktiken innebär att de utrustats med hydrauluttag som möjliggör ett extra hydraulredskap, exempelvis sopvals, hydraulhammare eller sorteringsgrip.

Tillverkaren betonar också att gripmodulen är enkel både att montera och demontera. Dessutom påverkas inte rototiltens bygghöjd av förändringarna. En öppen konstruktion med få komponenter underlättar service.

Infrastrukturministern uppger att projektet är viktigt för att höja kapaciteten och att tidigareläggningen blir möjlig tack vare medel ur de fem extra miljarder regeringen lagt på drift, underhåll och reinvesteringar i järnväg under åren 2012 och 2013.

– Vi ska förvalta satsningen så att pengarna verkligen gör skillnad. Men det kommer att ta många år innan vi är ikapp behoven, säger Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm.

De fem miljarderna är i varje fall en början även om Gunnar Malms bedömning är att det faktiska behovet är mångdubbelt större. Då kan han inte minst luta sig mot Trafikverkets egen erfarenhet som bland annat baseras på uppgiften att, på regeringens uppdrag, klargöra vilka nysatsningar och trimningar som behövs för att kapaciteten ska bli tillräcklig för att klara den ökade tågtrafiken.

Trafikverket har redan tidigare framfört till regeringen att det behövs ytterligare 15-25 miljarder kronor, utöver ordinarie anslag, enbart för att rusta järnvägen till en godtagbar nivå.

Regeringens tillskjutna pengar ger bland annat utrymme för ökat underhåll av tekniska järnvägssystem. Poängen är att systemen därmed ska hållas vid liv och att brister åtgärdas innan utrustningen går sönder och därigenom orsakar än större störningar i trafiken. Planerade underhållsarbeten bidrar dessutom till ett bättre utnyttjande av kapaciteten i järnvägsnätet eftersom de kan genomföras vid tidpunkter med mindre intensiv trafik.

Bland annat handlar det om ett stort antal mindre åtgärder för att byta ut slitna delar som växlar och signaler. Drygt 200 miljoner kronor satsas på att förlänga mötesstationer på Malmbanan mellan Boden och Riksgränsen för att kunna ha fler tåg på banan samtidigt.

Även mellan Kilafors och Holmsveden tidigareläggs utbyggnaden av två mötesstationer som därmed blir klara till 2016 i stället för 2019. Utbyggnaden görs för att öka persontrafikskapaciteten på Ostkustbanan genom att leda om tung trafik till norra stambanan när Ådalsbanan och Botniabanan tas i bruk.

Satsningar görs även på bland annat ett nytt ställverk i Stockholm och på utbyggnad till dubbelspår på en etapp mellan Hallsberg och Mjölby.

Extrapengarna till väg går bland annat till nya och förbättrade påfarter, nya cirkulationsplatser, fler vägassistansfordon och bredare körbanor. Bland annat anläggs kollektivtrafikfält på E18 mellan Danderyd och Täby samt mittseparering på flera sträckor, bland annat på väg 56 mellan Västerås och Sala och på väg 40 vid Vimmerby.

En stor del av resurserna kommer att gå till att laga beläggningar som har slitits hårt de senaste vintrarna.

Tysta leken. Brokkarna klipper och gräver ut betongen.

Stockholm. Det händer mycket i och under Stockholms Centralstation just nu. Långt under spår och perronger växer Citybanan fram och strax ovanför tunnelbyggarna rivs det för fullt.

– Det är tungrivning inomhus, säger Stefan Lövestedt, arbetsledare på Riv och Sanering, en del av Betongborrargruppen.

När Stockholms centralstation byggdes 1871 fyllde man igen gamla Klara sjö och förstärkte marken med träpålar och schaktmassor. Pålarna är fortfarande i gott skick men de når inte ända ner till berget och massorna har börjat sjunka ihop. Detta har inneburit att även huskroppen börjat sjunka ner så sakteliga i leran, något som märks inne i stationshuset där stora sprickor finns på flera ställen. Huset ska därför stöttas upp av ett stort antal pålar som ska 16-27 meter ner till fast berg, ett arbete som kräver en hel del rivning för att kunna genomföras.

– Det är komplicerad rivning, sammanfattar Stefan Lövestedt.

Smidiga. Sex kompaktlastare sköter masstransporterna i huset.

Betongborrargruppen har deltagit i projektets samtliga etapper och är just nu underentreprenörer åt Lemminkäinen som ansvarar för grundförstärkningen. I samband med rivningen inför pålningsarbetet ska man också riva ut för nya butiksytor.

Arbetet pågår för fullt under stationshuset. Hisnande branta nedfarter leder ner under byggnaden där rivarna hittills sänkt golvet med som mest 4,5 meter. Resultatet blev ett sällsamt vackert men dammigt betonglandskap där nya pålar drivits ner genom taket och vidare ner i marken.  Vart man än skådar ser man rivningsrobotar som i skenet av lyktor gräver ut eller klipper ner betong och flitiga Bobcats som lastar rivningsmaterial som de sedan ilar iväg med till containrar ute i det fria.

Avspärrat överallt. Stockholms Centralstation är ett myller av byggarbetsplatser.

Stefan Lövestedt har 25-30 mannar på plats varav hälften är maskinister och hälften håltagare. Till sin hjälp har manskapet åtta Brokk rivningsrobotar i storleken 90-180 och sex kompaktlastare i varierande storlek. Rivarna har också tre vajersågar och en eldriven minigrävare på 1,5 ton.

För att underlätta arbetet har rivarna i samarbete med Brokk tagit fram en borrigg som monteras på roboten.

– Då kan vi borra och spräcka större stenar, vi borrade för hand under de första etapperna men det tog tid och blev för tungt.

Alla massor provtas kontinuerligt och de som bedöms vara förorenade går till Löttippen. Transporterna är inhyrda av Lotus som haft som mest tre schaktbilar på projektet.

Komplicerat. Stefan Lövestedt ser samordningen som den största utmaningen.

Den väldiga byggnaden vilar också på stenmurar. En av dem – den så kallade västra muren – var i en svunnen tid när tågen gick hela vägen in i stationshuset en yttre banvall. När man sedermera byggde ut stationen blev den en del av grunden.

– Men muren är för tung och har sjunkit ned, därför ska vi riva den i sin helhet, säger Stefan Lövestedt.

Rivningen är delikat, en stor del av huset vilar på den tre meter breda och över 100 meter långa muren.

– Det är ett jättejobb med mycket smide och många avväxlingsbalkar som måste monteras.

Klart. 80 ton betong i block togs bort för att skapa rulltrappeuppgången.

Övriga murar rivs inte i sin helhet. Där tar man i stället ut totalt 180 nischer så att Lemminkäinen kommer åt att påla. För att inte äventyra stabiliteten får rivarna får bara göra åtta nischer i taget, dessutom får man bara ta ut varannan nisch.

– Sedan ska det pålas och gjutas innan vi får fortsätta så på vissa ställen går vi tre varv innan det är klart, säger Stefan Lövestedt.

Murarna vajersågas och rivarna fick efter de inledande etapperna slå sina kloka huvuden ihop med leverantören Hilti för att göra arbetsmomentet drägligare.

– Vi ville inte köra slut på folk, det blev för tungt att såga och borra för hand.

Med en såg som levererade mer precis sågning kunde handarbetet minimeras.

– Nu kan vi vajersåga även baksidan av muren. Då kommer vi åt bättre och kan riva ut nischen med maskin i stället, det är vi ensamma om att klara av, säger Stefan Lövestedt.

Breda sprickor. När huset rör sig uppstår skador.

I projektet ingår också att ta upp hål för två nya rulltrappor. Det första sågade och borrade man upp för hand, ett mödosamt arbete som tog tre veckor.

– Vi tog ut 80 ton betong i block. Det gick inte att göra på annat sätt för det fanns för känsliga saker under, förklarar Stefan Lövestedt.

Inför den andra uppgången valde man en smidigare metod.

– Vi kontursågade och lät sedan Brokken slå ner golvet, vi blev klara på två dagar. Det var häftigt och jag är riktigt stolt över hur vi klarade det, säger Stefan Lövestedt.

Smart placerade containrar. Ute i det fria är det trångt om utrymme.

Betongborrargruppen genomför etapp 4 och 5 tillsammans med Lemminkäinen. Under dessa etapper ska man ta ut 6 000 kubikmeter schaktmassor och 1 700 kubikmeter rivningsmassor ur ett hus som är allt annat än en öppen bok.

– Det finns inte handlingar på allt och vi har stött på en hel del överraskningar i schaktarbetet, trappfundament, tegelfundament och betongplattor till exempel, säger Stefan Lövestedt.

Det gäller att inte väsnas, strax ovanför rivningsroboten passerar tusentals människor varje dygn.

Rivningen är inne på tredje året och förutom att riva murar och såga ut nischer har Betongborrargruppen bland annat lättrivit väggar och golv, sanerat en del asbest i rörböjar etcetera samt rivit tre hissar och en gångbro utanför byggnaden.

Stefan Lövestedt har dessutom sett till att kamma hem uppdrag som inte har ett dugg med rivning att göra.

– Vi har gjort en hel del rörgravar, färdigställt ytor, återfyllt schaktbottnar med grus och lyft upp balkar åt smederna med våra rivningsrobotar där det inte finns några golv.

Stöttar upp. Pålarna går ner genom en av de gamla murarna.

Stockholms Centralstation är landets kanske mest myllrande plats. 300 000 människor passerar varje dag och att stänga stationen är otänkbart.

– Ljudkraven är höga och vi gräver därför ut betongen med eldrivna Brokkar och klipper det som går att klippa även om det tar dubbelt så lång tid, säger Stefan Lövestedt.

Ibland måste man dock bila för att få tag med saxen.

– Då väsnas vi en timme och klipper sen. Är det riktigt illa får vi göra jobbet nattetid.

Rivarna måste också ta hänsyn till alla installationer.

– De ska vara i drift jämt, vi måste ta hänsyn till el, ventilation, kyla, vatten och avlopp som går rakt igenom vår arbetsplats, säger Stefan Lövestedt.

Han ser samordningen som den största utmaningen i detta tekniskt avancerade äventyr. Rivarna jobbar därför efter treveckorsplaner. Varje morgon 0630 hålls ett morgonmöte där de anställda får färska besked om vad som ska göras, var det ska göras och hur det ska göras.

Inför varje nytt arbetsmoment görs också en arbetsberedning.

– Den får alla gubbarna tycka till om, sen får både de och beställaren skriva på, då blir det ingen oklarhet om vem som fått veta vad vi ska göra och det känns skönt, säger Stefan Lövestedt.

Att ha allt skriftligt och genomgånget minskar risken för olyckor tror han.

– Det är farligt att riva om man inte vet vad man gör.

Minst ett års arbete återstår innan förstärkningen är klar. Det komplicerade projektet har ibland känts övermäktigt.

– Men det är bara att ta nya tag, därför är det bra att alla blir involverade, både gubbarna och beställaren. Det ska inte vara några olyckor och under de närmare tre år som gått har det inte heller varit någon allvarlig incident, bara småskavanker, säger Stefan Lövestedt.

Det riskfyllda uppdraget kräver full kontroll på allt.

– Vi ställer höga krav, mina gubbar ska göra en egen besiktning och ha koll på grejerna.  Allt har dessutom en arbetsgång som ska följas.

Trots alla bekymmer är det i grunden ett mycket givande uppdrag konstaterar han.

– Det är ett väldigt roligt projekt, det är väldigt jobbigt och mycket svårt men det är ett projekt man blir glad att man kan berätta för barn och barnbarn att pappa var med om. 

Var är den? Rivarna samarbetar i jakten på var en gammal brunn tagit vägen.

– Jag vill ligga i framkant, använda bättre maskiner och ge de anställda den skyddsutrustning de ska ha, säger Maykol Monardez.

Stockholm. Maykol Monardez rivarhjärta slår hårt för en bransch som understundom släpats i smutsen.

– Rivning är viktigt, det är dessutom roligt, ler han när Leveranstidningen Entreprenad träffar honom på Kungsholmen i Stockholm.

Han är rätt ny som företagare men rivarbakgrunden är gedigen. Efter byggymnasium och militärtjänst började han jobba på en kompis rivningsfirma.

– Eftersom jag kunde läsa byggritningar blev jag arbetsledare direkt, minns Maykol Monardez.

Det visade sig att rivning passade honom som handen i handsken, han fortsatte att jobba som rivare i olika firmor och startade så eget för snart fyra år sedan.

– Jag har alltid tyckt om att ta ansvar, det är det som driver mig mest, säger Maykol Monardez.

Var är den? Rivarna samarbetar i jakten på var en gammal brunn tagit vägen.

Hans företag heter Arkimedes Rivteknik AB – efter den antike filosofen och matematikern Arkimedes som bland annat är mannen bakom begrepp som hävstångsprincipen och Arkimedes skruv.

– Det lät mer kaxigt än ”Tullinge Rivtjänst”, ler Maykol Monardez, som startade företaget tillsammans med en kollega men nu är ensam ägare och vd.

Från första början hade han en klar bild av vad han ville uppnå som företagsledare.

– Jag ville motbevisa den bild som finns av rivare, att vi är oseriösa, att det finns mycket svartjobb och att man hyr in oseriös utländsk arbetskraft.

Ambitionen blev därför att göra allt enligt regelboken.

– Jag ville ha ett företag som river professionellt och sköter sina kort rätt, jag använder mig till exempel bara av egen, svensktalande, personal, förklarar Maykol Monardez.

Han är noga med att alltid hålla det han lovar.

– Jag vill göra rätt från början, att hålla tidplanen är A och O och behövs det så jobbar jag hellre kvällar och helger även om det kostar mer.

ID06, vettiga arbetskläder, hjälmar och annan skyddsutrustning är en självklarhet. Maykol Monardez har också certifierat företaget i Byggmästarföreningens regi.

– I maj blir vi klara med produktcertifieringen BF 9K för kvalitet, miljö och arbetsmiljö. Vi arbetar också en hel del med systematiskt arbetsmiljöarbete, SAM.

Att vara certifierad kräver god ordning på alla papper, man måste också hålla återkommande utvecklingssamtal, ledningsmöten med mera. Ett digert uppdrag för ett litet företag men Maykol Monardez räds inte den ökade arbetsbördan.

– Jag vill ligga i framkant, använda bättre maskiner och ge de anställda den skyddsutrustning de ska ha.

Handkraft. Kompaktlastaren kunde inte användas i de känsligaste miljöerna, så rivarna har fått lasta ut en hel del material med skottkärra och fodervagn.

Det seriösa anslaget har lönat sig hävdar Maykol Monardez.

– Jag har inte märkt av någon nedgång och har mer jobb för varje år.

När han startade företaget 2008 hade han tre anställda. I dag är den siffran uppe i 70, varav 50 är fast anställda. Omsättningen har också vuxit och är i dag uppe i cirka 30-35 miljoner kronor om året.

Arkimedes har också vuxit ur sitt 100 kvadratmeter stora kontor i Hagsätra och är i färd med att flytta till tre gånger så stora lokaler i Sätra i södra Stockholm.

– Där får vi verkstad, spolhall och kontor där alla arbetsledare får ett eget skrivbord, säger Maykol Monardez.

Letar brunn. Nobelköket är utrivet men en av Arkimedes rivare försöker få fatt på en av brunnarna innan det är dags att avsluta projektet.

Eftersom han bara arbetar med egen personal gäller det att vaska fram guldkornen. Snittåldern i företaget ligger på 30-35 år men där finns både helt oerfarna 19-åringar och 60-åriga veteraner.

– Jag vill helst anställa folk med minst två års erfarenhet. Men det är mitt jobb att få fram det bästa ur varje individ och ibland ser jag att de brinner för rivning, att de har ”the eye of the tiger”. Då vill jag ge dem en chans att jobba med äldre rivare med mer erfarenhet så att de kan bli riktiga krigarrivare, säger Maykol Monardez.

Tyst rivning. Känsliga projekt har blivit något av en specialitet för Arkimedes Rivteknik. Projektet i Stadshuset krävde finess, snabba puckar och återkommande tystnad.

Han konstaterar också att det inte bara är beställaren som ska behandlas väl. Den arbetsgivare som betalar ut löner i tid och inte krånglar med reseersättningar eller snålar med arbetsmiljön får i gengäld en lojal personal som sköter sig.

– Om jag inte gör det jag ska kan jag inte kräva att de ska sköta sig. Det kan handla om så enkla saker som att komma i tid, sjukanmäla sig och sköta jobbet på ett bra sätt – om jag sköter mig kan jag också ställa högre krav, förklarar Maykol Monardez, som ser personalvård som en av sina viktigaste arbetsuppgifter.

– Jag kommer gärna ut med en tårta om de gjort ett bra jobb och jag är benhård på att det ska vara julbord på vintern och en sommaraktivitet på sommaren – i somras paddlade vi kanot och lagade mat i lag på betald arbetstid, det ska vara en kul grej men också ett sätt att lära känna varandra utanför rivningen, bygga upp en gemenskap och en delaktighet.

Tempot har varit högt sedan företaget föddes 2008 och målen i den femårsplan Maykol Monardez då drog upp uppnåddes efter drygt tre år.  Han har därför raskt smitt nya planer för de kommande fem åren.

– Jag vill börja skriva ramavtal med större byggherrar och även jobba mer för den offentliga sektorn. Målet är att få långvariga kontrakt så att vi slipper jaga jobb hela tiden.

Företaget har i dag ett 60-tal bilningsmaskiner. Rivningsrobotar och kompaktlastare hyrs in men tanken är att börja köpa in även större maskiner.

– Nu när vi börjat få upp ekonomin ska vi börja handla själva och vi börjar med en Brokk 50, säger Maykol Monardez.

Företaget har hittills ägnat sig mest åt kontorsrivningar, stambyten, vindsrivningar, butiksrivningar och rivningar vid fuktskador. Känsliga objekt har blivit något av en specialitet, Arkimedes har rivit både i Stadshuset, Rådhuset och på Grand Hotel. Maykol Monardez vill nu bredda verksamheten och ge sig på även håltagning, sågning och tungrivning.

– Vi vill ha lite större objekt och innan året är slut ska vi nog ha vält en lada eller så, skrattar Maykol Monardez.

Han och två av arbetsledarna innehar kompetensen att ge sig på större byggnader.

– Kniper det kan man ju alltid hyra in en grävmaskin men vi planerar att köpa in maskiner och göra jobbet själva, säger Maykol Monardez.

Han river inte mycket själv nuförtiden men är noga med att alltjämt sätta sin prägel på arbetsplatserna.

– Jag är ofta ute på jobben men även om det är jag som lägger upp rivningsstrategierna lyssnar jag förstås på arbetsledarna och ibland får jag ge mig, säger Maykol Monardez.

– Jag är som Fantomen – hård men rättvis!

Letar brunn. Nobelköket är utrivet men en av Arkimedes rivare försöker få fatt på en av brunnarna innan det är dags att avsluta projektet.

Stockholm. Tunna isflak glittrar i den soldränkta Riddarfjärden. Det är tidig förmiddag och fem grader kallt en vanlig januaritisdag men turisterna har redan letat sig till Stadshuset, en av Stockholms mest välbesökta sevärdheter.

Samtidigt som ett par japanskor turas om att fotografera varandra med den vackert tegelröda fasaden som bakgrund traskar en hjälmförsedd man förbi mellan de smäckra pelarna. Hans steg är taktfasta, framför sig styr han en vagn fullpackad med rivningsmaterial och målet är inställt på en container lite längre bort. Mitt i turistträngseln pågår nämligen hårt arbete – tre av Stadshusets kök ska totalrivas – däribland köket beläget precis ovanför Blå Hallen, ett kocktillhåll som av lätt insedda skäl är väl slitet efter många års Nobelfirande.

– Vi ska stå för manskap och maskiner på löpande räkning, säger Maykol Monardez, vd på Arkimedes Rivteknik AB som är underentreprenör till rivningsentreprenören Avancerad Borrteknik som i sin tur hyrts in av byggherren Arcona.

Nobelkök. Köket ligger precis ovanför Blå Hallen. All utrustning har rivits ut och Avancerad Borrteknik har bilat upp rännor i golvet för kommande ledningar.

Jobbet började i mellandagarna och börjar lida mot sitt slut när Leveranstidningen Entreprenad hälsar på i slutet av januari. Rivarna har slitit ut all inredning, bilat ner väggar och golv och Avancerad Borrteknik har bilat rännor i golvet som sedan ska rymma vattenledningar och andra nödvändigheter.

Maykol Monardez har som mest haft 14 man på plats i Stadshuset, nu återstår bara 7-8 stycken som städar upp inför den avslutande slipningen som ska ske med diamantslipar.

– Det kan hända att det blir en del tillkommande arbeten också, säger han.

Ett par robotstyrda rivningsmaskiner, en Bobcat och ett antal bilningsmaskiner kompletterar Arkimedes laguppställning i den anrika byggnaden. Huset är både gammalt och omhuldat och rivningen har omgärdats av restriktioner.

– Det är ett känsligt objekt och vi har inte fått köra mycket inomhus eftersom det blir för mycket vibrationer, i stället har vi fått rulla ut en hel del massor med skottkärra och fodervagn, säger Maykol Monardez.

Krigarrivare. Staffan Berg, Martin Karlsson och Thomas Åkerblom är arbetsledare på Arkimedes. Maykol Monardez, längst till höger, är vd och ägare.

Stadshuset fyller 90 nästa år men rivningen har fortgått utan större överraskningar.

– Det har varit smärtfritt från vår sida och vi håller tidplanen, säger Maykol Monardez.

Tidplanen har varit rätt tajt, rivningen har fått ske delvis på kvällar, nätter och helger.

– De vill att vi blir klara fort, säger Maykol Monardez.

Det händer också titt som tätt att rivarna anbefalls största möjliga tystnad –  när någon turistgrupp eller gästande diplomat ska visas runt i den nationalromantiska kulturbyggnaden eller om ett viktigt sammanträde ska hållas i huset som inte bara är en turistattraktion och en magnifik festlokal utan också cirka 200 tjänstemäns och politikers dagliga arbetsplats.

– Har vi tur får vi förhandsbesked dagen innan, men det har hänt att vi fått veta att vi måste vara tysta på studs, ler Maykol Monardez.

– Det är ett känsligt objekt och vi har inte fått köra mycket inomhus eftersom det blir för mycket vibrationer, säger Maykol Monardez.

Känslig gamling. Stadshuset fyller 90 2013 och rivarna fick lasta ut en del material manuellt för att inte vibrera sönder den gamla skönheten.

Handkraft. Kompaktlastaren kunde inte användas i de känsligaste miljöerna, så rivarna har fått lasta ut en hel del material med skottkärra och fodervagn.

Bekvämt. En del rivningsmaterial hivas ut genom fönstret, dock utan att riskera de många turisternas hälsa.

Nästan klart. Det gamla köket är borta, det som återstår är att slipa av alla ytor.

Tyst rivning. Känsliga projekt har blivit något av en specialitet för Arkimedes Rivteknik. Projektet i Stadshuset krävde finess, snabba puckar och återkommande tystnad.

Krigarrivare. Staffan Berg, Martin Karlsson och Thomas Åkerblom är arbetsledare på Arkimedes. Maykol Monardez, längst till höger, är vd och ägare.

Krigarrivare. Staffan Berg, Martin Karlsson och Thomas Åkerblom är arbetsledare på Arkimedes. Maykol Monardez, längst till höger, är vd och ägare.

Tyst rivning. Känsliga projekt har blivit något av en specialitet för Arkimedes Rivteknik. Projektet i Stadshuset krävde finess, snabba puckar och återkommande tystnad.

– Svevia har byggt flera etapper på Bana Väg i Väst och vi är glada över att få förtroendet att genomföra även den sista etappen i ett vägprojekt som är viktigt för hela Västsverige, säger regionchef Anders Asp.

Under byggtiden kommer tre körfält att vara farbara och en vägren som ska kunna trafikeras av cykeltrafik och gångare. Byggstarten är planerad till i början av april och allt ska vara klart den sista november 2012, med undantag av sista lagret beläggning.

– Arbetet kommer att genomföras i befintlig trafikmiljö vilket givetvis ställer höga krav på oss i form av anläggning, beläggning, trafikanordningar och belysning. Så med god planering hoppas vi kunna underlätta så mycket som möjligt för trafikanterna, säger Anders Asp.

Bana Väg i Väst är utbyggnaden av dubbelspår och fyrfältsväg mellan Göteborg och Trollhättan.

Utbyggnaden sker i 16 deletapper.

– Även NCC Roads resultat sticker ut i kvartalet. En god marknad och bra väderförhållanden medförde att vi kunde leverera högre volymer av stenmaterial och asfalt.

Därmed har återhämtningen fortsatt efter 2009 års kraftiga nedgång på stenmaterialmarknaden. Den uppgång som inleddes 2010 har fortsatt ända in i det fjärde kvartalet 2011.

Ett mål för året var att i koncernen nå en avkastning på eget kapital som översteg 20 procent. Företaget nådde inte riktigt ända fram, men Peter Wågström är hyfsat nöjd med de 17 procent som uppnåddes och ett rörelseresultat på strax över två miljarder kronor.

– Att vi inte klarade att nå målet berodde framför allt på den långa och stränga vinter som inledde året, projektnedskrivningar i Norge och Finland samt marknedskrivningar i Danmark och Lettland, säger Peter Wågström.

Men det finns en del annat att glädjas åt.

Resultatmässigt blev det avslutande kvartalet 2011 ett av de hittills bästa för NCC.

några entydiga tecken på att den europeiska skuldkrisen och oron för den ekonomiska tillväxten har påverkat efterfrågan. Det finns fortfarande många jobb att räkna på, men vi följer utvecklingen mycket noga. Tack vare årets starka orderingång har vi vid årets utgång en betydligt högre orderstock.

Peter Wågström räknar också med att det finns ett underliggande behov av bostäder på flertalet av företagets marknader. Därför aviseras kraftfulla satsningar även om stor försiktighet präglar igångsättandet av bostadsprojekten.

– Bostadsförsäljningen har dock varit bra under hela året, även om försäljningstakten sjunkit något,, säger Peter Wågström som aviserar att antalet bostäder i pågående produktion ska öka från dagens cirka 5 500 till minst 7 000. Med nuvarande försäljningstakt är portföljen slutsåld på tio månader.

Peter Wågström talar dessutom om fortsatt expansion och en tillväxt som huvudsakligen ska ske organiskt och på befintliga marknader, möjligen kompletterat med förvärv. Tre marknader och områden pekas ut som prioriterade; tillväxt i Norge inom alla affärsområden, etablering på anläggningsmarknaden i Finland samt expansion av bostadsutvecklingsaffären på samtliga marknader.

Resultatmässigt blev det avslutande kvartalet 2011 ett av de hittills bästa för NCC.

Sandvik Mining and Construction kan fortfarande förlita sig till en gruvindustri på högvarv när anläggningssidan sviktar något.

Möjligen kan företagsledningen bli lite stressad av att orderingången gjorde en djupdykning under årets sista kvartal, ner 19 procent till 13,4 miljarder kronor. Även rörelseresultatet dippade under årets tre sista månader, från 1,5 miljarder kronor under motsvarande period 2010 till 964 miljoner kronor. Då belastas årets resultat av omstrukturerings- och nedskrivningskostnader på ungefär en halv miljard kronor på grund av den organisationsförändring som lett fram till att verksamheten sedan årsskiftet är indelad i två affärsområden: gruv och anläggning.

Under förra årets avslutande kvartal tog företaget hem två större projektorder till ovanjordsgruvor i Australien och Brasilien till ett sammanlagt värde av ungefär 900 miljoner kronor och med beräknat färdigställande under första halvåret 2014. De stora orderna passar in i bilden av att det södra halvklotet utvecklats starkare än den norra halvan.

Den bilden gäller även för anläggningsindustrin där finansiella åtstramningar bidragit till en lägre aktivitet i stora delar av Europa och Kina.

Eftermarknaden är av fortsatt stor betydelse och utgjorde ungefär 46 procent av faktureringen, medan utrustningar nådde 40 procent och projekt 14 procent.

I en anpassning till framför allt den kinesiska marknaden genomfördes två viktiga åtgärder under oktober månad. Dels grundades ett samägt bolag med Shandong Energy Machinery för tillverkning och försäljning av utrustning för kolgruvor. Dels slutfördes förvärvet av 80 procent av aktierna i Shanghai Jianshe Luqiao, en kinesisk tillverkare av utrustning för krossning och sortering.

I övrigt innebär avtalen bland annat ett tydliggörande av att arbetsgivaren ska bevaka att medarbetare med oreglerad arbetstid inte belastas för hårt.

Avtalet med Ledarna innehåller inga bestämda lönenivåer utan säkerställer i stället lönebildningsprocessen. I avtalet finns även en överenskommelse om möten för att diskutera det eventuella behovet av meddelarskydd inom byggbranschen.

Avtalet med Sveriges Ingenjörer innehåller ett direktiv till en arbetsgrupp som ska utreda förutsättningarna för att åstadkomma sifferlösa avtal.

Fortfarande återstår den tuffare nöten att komma överens med Byggnads och Seko som i vanlig ordning ligger betydligt högre i sina krav – bland annat krävs lönelyft på minst 3,5 procent beräknat på årsbasis. Både Byggavtalet och Väg- och banavtalet löper ut 29 februari.

Efter en uppgradering blir det nu ännu enklare eftersom riggen kan hämta data direkt via arbetsplatsens lokala nätverk (LAN) eller det trådlösa nätverket WLAN.

– Det här är en Ethernet-tillämpningsmodul som fungerar i fasta installationer i gruvor och större stenbrott, säger Stefan Svensson, försäljningschef på Atlas Copco Mining and Rock Excavation Technique Sweden.

Det nya gränssnittet underlättar dataöverföringen samtidigt som ändringar och justeringar kan göras in i det sista. Dessutom betonar tillverkaren att det finns stora fördelar med att kunna koppla upp sig mot kundernas nätverk.

Riggens kommunikationsstandard baseras helt och hållet på International Rock Excavation Data Exchange Standard (Iredes), vilket ska möjliggöra full hanterings- och driftkontroll.

En förhoppning är att nytänkandet ska skynda på utbyggnaden av trådlösa system i gruvor och stenbrott.

Smart rigg som klarar direktkommunikation via trådlösa nätverk.

Resultatet av analysens första etapp, västra hamnen, har redovisats i kommunstyrelsen och utmynnat i ett uppdrag till samhällsbyggnadsnämnden att detaljprojektera åtgärderna:

Byggnation av strandpromenad

Byggnation av slitsmur, för att förhindra urlakning

Byggnation av den kombinerade översvämningsparken och fördröjningsdammen i anslutning till hamnstadsprojektet.

Åtgärderna ska svara för ett grundskydd av +46 meter över havet, den nivå som mest sannolikt är den högsta som kan inträffa.

Man ska också ansöka om ett statsbidrag som kan stå för så mycket som 50 procent av investeringen som uppskattas till 7,5 miljoner.

Kommunen har givit i uppdrag åt en konsult, Actea Consulting AB, att genomföra en så kallad kostnads-/nyttoanalys. I arbetet med analysen har man tagit fram ett antal åtgärder för att förhindra eller mildra konsekvenser av en sannolik framtida översvämning. Kostnaden för dessa åtgärder har sedan ställts i relation till vad en översvämning skulle kunna kosta samhället om man inte vidtar dessa åtgärder. Tidshorisonten man använt i analysen är 50 år.

Men det viktigaste är att Europa nu tagit ett stort steg framåt, trots att den grekiska krisen långt ifrån är över. De fastställda sparplanerna måste verkställas, vilket kräver att viljeinriktningen klarar såväl strejker som parlamentsdebatter. Bataljerna kommer att bli tuffa.

Under senare tid har oron över eurons utveckling legat som en våt filt över både hushåll och näringsliv. Nu kan många slappna av och mycket planering kan övergå från att vara kortsiktig till långsiktig.

Med tanke på senare tids turbulens är det närmast otroligt att näringslivet i Europa gått så bra som det gjort. Ett efter ett lämnar företagen bokslutsrapporter med omsättning och resultat på rekordnivåer. Hittills har det inte minst varit de asiatiska marknaderna som hjälpt till att lyfta verksamheterna, men om nu även oron för utvecklingen på den europeiska hemmamarknaden kan skruvas ner till mer normala nivåer ser framtiden riktigt ljus ut.

I Sverige är det avtalstider och det innebär med automatik en mer pessimistisk bedömning av framtiden. Trots det visar exempelvis en rykande färsk prognos från Sveriges Byggindustrier på att dagens förhållandevis goda byggande, något förenklat, ligger kvar på samma höga nivå de närmaste två åren.

En färsk undersökning från KPMG som intervjuat representanter för 161 byggföretag spridda över hela världen visar till och med på en mycket stark optimism inför framtiden. Framför allt är förväntningarna höga i Asien, men exempelvis hälften av de europeiska företag som tillfrågats räknar med växande orderböcker det närmaste året.  Endast tretton procent av de europeiska företagarna tror att orderingången kommer att minska.

Att världen krymper och konkurrensen hårdnar tycks inte heller vara något om bekymrar de tillfrågade. Tvärtom räknar tre av fyra svarande med att marginalerna i de projekt som nu handlas upp kommer att vara lika höga eller till och med högre än i de projekt man nu arbetar med.

Liknande signaler kommer från den tyska branschorganisationen för leverantörer av bygg- och entreprenadmaskiner. 2011 blev ett år då medlemmarnas kunder ökade sina investeringar – och det inom samtliga segment. Inte minst noterades stora ökningar bland uthyrningsföretagen som tog tillbaka mycket av det som förlorats under tidigare ekonomiska nedgångar.

Sammantaget anges ökningen i den tyska maskinförsäljningen till hela 17 procent. En viktig del redovisas av entreprenadmaskinstillverkarna. Enbart maskiner för jordförflyttning såldes i mer än 30 000 enheter, för första gången sedan 2007. I praktiken betyder det att marknaden fördubblats på två år. Exempelvis innebär försäljningen av 11 000 hjullastare att man är tillbaka på rekordnivåerna från 1995.

Dessutom finns en övertygelse om att marknaden fortfarande är i tillväxt. Den tyska prognosen är en fortsatt uppgång, även om den med förväntade fem procent tappar en del i tempo.

Tyskarna lyfter dock fram en hake, dock inte större än att den är hanterbar. Det är att tillverkarna nu lagt ner stora pengar på att anpassa sina alster till emissionsreglerna enligt steg IIIb. Det som upplevs problematiskt är att dessa maskiner till större delen bara är gångbara på en liten del av världsmarknaden. Men trots det tycks det stora flertalet vara optimister. Optimister som ser ärret över såret, snarare än att, som pessimisten, se såret under ärret.

– Vi har inlett serieproduktionen, men i ett förhållandevis lågt tempo. Vi räknar med att öka takten efter hand och planerar för nyanställning av ungefär 120 personer till fabriken i år, säger företagets marknadschef Christiane Linkenbach.

Anläggningen har byggts upp med avsikten att vara centrum för koncernens betongverksamhet utanför Kina och är tänkt för en personalstyrka på runt 600 personer om tre till fem år. Men nu tas ytterligare ett steg i den globala utvecklingen genom förvärvet av Putzmeister med säte i Aichtal strax söder om Stuttgart. Enligt en färsk överenskommelse köper Sany 90 procent av aktierna medan ett kinesiskt privatkapitalbolag köper resterande tio procent. De berörda företagen offentliggör ingen köpesumma, men uppgifter som påstås vara hämtade från Shanghaibörsen anger priset till cirka 360 miljoner euro.

Genom förvärvet fusioneras det dominerande företaget på den kinesiska betongpumpsmarknaden med sin motsvarighet i övriga världen. Därmed skapas en gigant som saknar motsvarighet, vilket också för med sig att berörda konkurrensmyndigheter måste godkänna sammanslagningen.

De berörda företagen ser flera fördelar med affären. För Sanys del kommer företaget över tysk teknologi och ett starkt globalt försäljnings- och servicenätverk utanför Kina. Samtidigt hävdas att Sanys ekonomiska muskler kommer väl till pass för att utveckla Putzmeisters produkter ytterligare. Och ledningen i det förvärvade bolaget visar mungipor som pekar tydligt uppåt.

– Sany är ett av få kinesiska konglomerat som fortfarande leds personligen av grundaren som också är majoritetsägare. Faktum är att Liang Wengen är en av Kinas mest framgångsrika entreprenörer. Dessutom delar han inte bara vår entreprenöranda utan också Putzmeisters visioner och företagsvärden, säger Putzmeisters grundare och huvudägare Karl Schlecht.

Avsikten är att även i fortsättningen hålla isär de båda verksamheterna med det tyska bolaget som något av premiummärke. Norbert Scheuch fortsätter där som vd och tar dessutom en plats i Sanys styrelse.

– Putzmeister fortsätter som oberoende varumärke med sitt eget management inom Sany-gruppen, säger Liang Wengen.

Dubbla varumärken har varit ett lyckokast för Volvo som räknar med en marknadsandel på tolv procent för grävmaskiner och hjullastare i Kina.

En stor del av ökningen kan företaget tacka den enorma utvecklingen i Asien i allmänhet och Kina i synnerhet. Företaget omsatte betydligt mer i Asien under året än i Europa och Nordamerika tillsammans.

Att efterfrågan varit stor under året märks även på orderingången. 31

december var värdet i orderboken 51 procent högre än vid samma tidpunkt föregående år.

Resultatmässigt noterades en viss avmattning under det avslutande kvartalet, men anledningen sägs framför allt vara negativ påverkan från förändrade valutakurser på 320 miljoner kronor. För helåret anges rörelseresultatet till drygt 6,6 miljarder kronor jämfört med knappt 6,2 miljarder kronor under 2010.

Företaget beskriver sig, trots hårdnande konkurrens, som marknadsledare i Kina med en andel på tolv procent för hjullastare och grävmaskiner i slutet av 2011. Därför kan det vara oroande att den kinesiska marknaden droppade rejält under årets avslutande månader. Enligt företagsledningen var Kina ett undantag i en värld av fortsatt tillväxt genom en marknad som minskade tretton procent under perioden september-november. Framför allt var det grävmaskinssidan som backade, hjullastarna rullade på ungefär som tidigare. Nedgången förklaras med att myndigheterna än en gång vidtagit åtgärder som håller tillbaka investeringarna för att stävja inflationen.

Samtidigt satsar företaget åtskilligt för att bibehålla den starka positionen i Asien.

– Med nya produktprogram och med lokal produktion stärker Volvo CE sin position på viktiga tillväxtmarknader. I Kina lanserade SDLG nyligen fyra uppdaterade och en helt ny grävmaskin som ska bidra till att vi stärker ställningen som marknadsledare. Under kvartalet rullade dessutom den första grävmaskinen av den nya produktionslinjen i Indien, säger vd och koncernchef Olof Persson.

Den nya grävmaskinsfabriken i Linyi för SDLG, Volvos varumärke för budgetmaskiner, har just inlett produktionen. Den nya fabriken i indiska Bangalore började leverera grävmaskiner några veckor tidigare efter en investering motsvarande ungefär 144 miljoner kronor.

Förväntningarna för framtiden är fortsatt stora. Då handlar det inte minst om att företaget kan erbjuda ett till stora delar nytt eller uppgraderat maskinsortiment. Bland annat betonas att 2011 blev ett rekordår vad gäller nylanseringar.

Visserligen har bedömningen av den kinesiska marknaden skruvats ner något, men företagsledningen räknar med att efterfrågan förblir på samma nivå som 2011. För övriga marknader förväntas fortsatt tillväxt, inte minst på viktiga marknader som Europa och Nordamerika. Störst är faktiskt förväntningarna i Nordamerika där prognosen är en tillväxt på 15-25 procent.

Efterfrågan från gruvindustrin var fortsatt hög under året. Bland annat noterades rekordhög orderingång från Australien och Sydamerika.

Räknat på hela 2011 noteras en 16-procentig uppgång i både orderingång och intäkter till 87,0 respektive 81,2 miljarder kronor. Rörelseresultatet ökade med hela 26 procent till 17,6 miljarder kronor.

Nu är dock bedömningen att dagens höga efterfrågan kommer att försvagas något, i varje fall på kort sikt. Men Ronnie Leten menar att företaget står väl rustat för framtiden.

– Vi har en bra utgångspunkt, men också en utmanande uppgift framför oss; de globala ekonomiska utsikterna är svåra att sia om och vi kommer att fortsätta leta efter både lång- och kortsiktiga tillväxtmöjligheter. Under fjärde kvartalet investerade vi i kompetensutveckling på alla marknader, utvecklade vår tillverkningskapacitet i Asien och gjorde förvärv som utökar vår marknadsnärvaro och vårt produktutbud, säger Ronnie Leten.
I slutet av förra året förvärvades exempelvis den amerikanska blåsmaskintillverkaren Houston Service Industries samt svenska Gia, som utvecklar och tillverkar utrustning för last och transport under jord.

Efter rapportperiodens slut har företaget dessutom förvärvat italienska Perfora, ett företag som tillverkar utrustning borrnings- och skärutrustning för dagbrott där man bryter byggnadssten.

Satsningen kommer i en tid då det fortfarande är gruvindustrin som är främsta orsaken till den ökande försäljningen. Bergbrytningsutrustning i tillämpningar för gruvor blir allt mer efterfrågad, medan däremot försäljningen av bygg- och anläggningsutrustningen tenderar att tappa tempo.

Tendensen passar väl in på Europa som är den viktigaste marknaden för Atlas Copco. Efterfrågan beskrivs dock som relativt stabil. Från Nordamerika rapporteras ökad orderingång i alla affärsområden. Även flertalet övriga marknader har tuffat på bra. Avvikelsen kommer från Afrika och Mellanöstern där hög orderingång för gruvutrustning under jämförelseperioderna anges som huvudorsak till att försäljningen minskat.

– Beslutet grundas på att de båda företagen erkänt medverkan i olovligt prissamarbete i Trøndelag. En eventuell utestängning från asfaltsupphandlingarna ger en tydlig bild av hur vi ser på liknande olagligheter, säger vägdirektör Terje Moe Gustavsen.

Beslutet, som tagits i samråd med de styrande i Sør- och Nord-Trøndelag, tar avstamp i norsk lagstiftning som klart och tydligt anger att leverantörer kan utestängas från uppdrag om de gjort sig skyldiga till bland annat brott mot rådande etiska krav.

De båda byggföretagen kan utestängas från upphandlingar som totalt omfattar ungefär 270 000 ton asfalt fördelade på tre uppdrag i Sør-Trøndelag och fyra i Nord-Trøndelag.

Det definitiva beslutet om avstängning fattas när anbudsfristen gått ut i slutet av februari.

Medverkan i olovligt prissamarbete gör att Veidekke och NCC kan komma att stängas av från beläggningsjobb som handlas upp i Trøndelag i år. Foto Veidekke ASA

Drottningholms Entreprenad strax utanför Stockholm med runt 40 anställda och ett 50-tal maskiner tror att 2012 blir som 2011- full fart. Beläggningen hittills indikerar en upprepning.

– Det rullar på riktigt bra så här i början av året utan någon minskning, säger Peter Faerden, vd.

Han tror att det är företagets varierande flora av uppdrag på entreprenadsidan som bidrar till hög sysselsättning samt att marknaden tickar på förstås.

– Vi utför mycket inom såväl mark, bygg som infrastruktur, allt från villagrunder till det stora Karolinskajobbet där vi i dag har fyra teleskoplastare på långvariga uppdrag.

En stor uppdragsgivare just nu är NCC med många olika projekt man vill ha utförda av Drottningholms Entreprenad.

– Mycket är utbyggnad av fjärrvärme och gas.

Företaget har en stor maskinpark bestående av olika entreprenadmaskiner från 3 – 40 ton så som hjul– och bandgrävmaskiner, hjullastare, långgrävare och teleskoplyftar samt en vagnpark av lastbilar, schakt– och kranbilar. Nytillskott är två stora kranbilar, en Volvo och en Scania med en 60-tonmeterskran vardera.

– De är så kallade bodbilar, vilket innebär att de kan lasta en bod. Vi möter efterfrågan och räknar med fler entreprenader inom tunga lyft och tung frakt, säger Peter Faerden.

Enmansföretaget Ubbes Åkeri i Oskarshamn förväntar sig också samma resultat av 2012 som 2011.

– Året som gick hade jag full beläggning till och från och jag är inställd på att det blir samma läge i år, säger Urban Poopuu.

Han har en enda maskin, en kranlastbil Volvo FL 7 och en enda uppdragsgivare, GDL Transport i Helsingborg. Bolaget är resultatet av att de fyra transport- och logistikbolagen Samfrakt, Östgötafrakt, GKF och GDL samordnats.

– Det är ganska skönt att få alla uppdrag från bara ett håll. Det rör sig om fraktjobb inom grus med mera, säger Urban Poopuu.

Kewab i Karlstad med cirka 100 anställda har omkring 250 maskinenheter och arbetsområdet Värmland och mellansverige. Vd Kenneth Wahlström räknar dock med en minskad marknad, om än blygsam under 2012.

– Förra året hade vi mycket jobb men ser framgent inte fullt lika mycket jobb som tidigare.

– Vi tror beläggningen minskar med 5-10 procent, inte mer.

31 procent av webbsvararna tror att 2012 blir bra och är väl anpassade till rådande konjunktur, bara 23 procent befarar att det blir inget vidare och nu går det utför.

Kewabs främsta kunder stora byggbolag som  NCC och Peab verkar ha dragit ner på projekten.

– Det beror på att bostadsmarknaden svalnar och det är svårare att sälja bostäder. Det byggs inte lika mycket bostäder i Värmland och mellersta Sverige när spekulanterna är färre.

– Vi har heller inga andra nya större statliga eller kommunala projekt att räkna på vad vi kan överblicka, säger Kenneth Wahlström.