23948sdkhjf

Enögd satsning på ny teknik

Royne Andersson miste ett öga i en stenspräckningsolycka och beslutade sig för att hitta en säkrare metod. Han och Kenneth Gustavsson har nu tagit fram en ny stenspräckare med elektrisk tändare och bara en laddning i hålet.
För fem år sedan skaffade Royne Andersson en stenspräckningsutrustning och startade en spräckfirma. Det började bra, men 2006 var olyckan framme. Han skulle spräcka en sten, han laddade, täckte och drog i snöret. Sedan smällde det. Vad han inte visste var att bara den ena av de två laddningarna i hålet small.

- Det är ju två skott i spräckaren, en patron sitter i slutstycket och i hålet ligger en effektpatron som ska tändas av vattentrycket, förklarar Royne Andersson.

Eftersom berget han skulle spräcka upp var dåligt gnejsberg gick trycket ut i berget istället för ner i patronen och den undre laddningen smällde inte. Ett faktum som tyvärr gick honom förbi eftersom den övre laddningen gått av. Han började bila betong, ovetande om den hotande dolan som dock gav sig till känna några timmar senare.

Royne Andersson befann sig plötsligt mitt i en våldsam hagelsvärm av stensplitter och fick föras till sjukhus. Han klarade livhanken men miste sitt högra öga. Han hade redan tidigare upplevt ett par incidenter med stenspräckningsutrustningen men fortsatte trots allt att använda den. Men han var skakad.

- Jag kände att det bara var en tidsfråga innan jag skulle skada mig igen. Varje morgon var jag rädd och tänkte att "hoppas det inte blir i dag".

Sökte säkrare metoder

Efter olyckan blev han fast besluten att försöka hitta ett säkrare sätt att spräcka. Han testade olika tekniska lösningar och ett år efter olyckan träffade han av en slump Kenneth Gustavsson, en ärrad veteran inom bergbranschen som dessutom tillverkar vapen och ammunition i det egna företaget Kentek.

Royne berättade sin historia för en allt mer upprörd Kenneth Gustavsson.

- Det lät helt livsfarligt, jag reagerade på den osäkra konstruktionen och tänkte att det måste gå att få samma typ av effekt men på ett säkrare sätt.

Kenneth Gustavsson blev så bekymrad över riskerna att han anslöt sig till Royne Anderssons kamp.

- Vi beslutade att vi skulle utveckla något bättre för att få bort riskmomenten.

De två skred snabbt till verket. De började med att fundera över patronens beskaffenhet.

- De flesta stenspräckare har en startpatron som liknar en hagelpatron. Den monteras i ett verktyg, verktyget sätts i borrhålet och med ett snöre spänns ett fjäderbelastat slagstift upp och laddningen utlöses med snöret, förklarar Kenneth Gustavsson.

Han ser dock en stor risk i att det bara krävs lite smuts för att slagstiftet ska fallera och gå tillbaka.

- Då skruvar man rakt ner i patronen när man apterar laddningen och då kan det smälla, säger Royne Andersson.

- Det är lätt att begå misstag och misstag är farliga, säger Kenneth Gustavsson.

De ville också slippa tvåpatronsystemet.

- Man vet aldrig om båda har smällt, säger Royne Andersson.

- Det är i princip ett konstruktionsfel, när startpatronen smäller ska stötvågen genom vattnet tända den sekundära laddningen, men eftersom den har en typ av bultpistolständhatt blir det svårt tända den med det tryck som vatten kan ge, sådana tändhattar är gjorda för att tändas av ett säkrare slagstift, säger Kenneth Gustavsson.

Elektrisk tändare

Royne Andersson och Kenneth Gustavsson testade olika varianter men bestämde sig till slut för en krutpatron med en elektrisk tändare. Tändarens utformning krävde mycket tid och kraft.

- Vi ville ha en tändare som var lika säker som den vanliga VA-sprängkapseln klass 3, förklarar Kenneth Gustavsson.

Elektroniska sprängkapslar finns i olika säkerhetsklasser, klass 1 antänds mycket lätt men för att för att få fjutt på VA-kapseln i klass 3 krävs en speciell tändapparat. Royne Andersson och Kenneth Gustavsson ville att deras tändare skulle vara lika "trög". Till skillnad från VA-sprängkapseln innehåller deras tändare dock inget sprängämne, bara en liten tändpärla utan sprängkraft.

De skaffade sig också tillstånd att testa patronerna. Royne Anderssons firma utförde en mängd tester med den nya tekniken, och på så sätt kunde produkten förfinas och justeras under tidens gång.

- Vi har använt den på en rad provplatser och gjort en mängd vibrationsmätningar, vi kan därför se att patronerna rätt använda ger mycket låga bergvibrationer, om man till exempel ska spräcka i ett växthus vill man ju inte att glasrutorna ska falla ihop, säger Kenneth Gustavsson.

Det färdiga resultatet fick namnet Royex-patron och består av ett plaströr med en tändare limmad i änden samt en bottenplugg.

Röret är fyllt med 15-75 gram krut och patronerna finns i två dimensioner: 25 och 32 millimeter.

- De är lite grövre för att få större effekt, säger Kenneth Gustavsson.

Högre tryck

Spräckningen inleds med att man borrar ett hål. Det är sedan viktigt att välja rätt laddningsvikt, därefter apterar man patronen i botten av hålet. Sedan ska hålet fyllas av ett material som passar det aktuella berget.

- Är det ett homogent stadigt berg som kan hålla vatten är vatten bäst, säger Kenneth Gustavsson.

När hålet fyllts sätts ett så kallat håljärn på toppen, det är ett städliknande tillbehör som har utvecklats för att ytterligare höja säkerheten.

- Med ett håljärn överst i hålet blir det lättare högre tryck i hålet, och effektiviteten ökar då med upp till 35 procent, säger Royne Andersson.

Med håljärnet på plats ansluts den 2,5 meter långa tändartråden till en minst 30 meter lång tändkabel som dras till säker plats. Tungtäckningssprängmattor läggs på och paketet avslutas med en splitterduk som läggs löst över allt. Tändkabeln ansluts så till en tändapparat som sedan kan dra igång själva spräckningen.

CE-märkning

När konstruktionen var klar påbörjades ett ännu digrare arbete – att få produkten CE-märkt och ADR-klassad.

- För att få sälja den måste den enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter vara CE-märkt, och ska den kunna transporteras måste den vara ADR-klassad, förklarar Royne Andersson.

Eftersom det i dagsläget saknas EU-direktiv för hur man CE-märker pyrotekniska produkter krävdes det många turer innan de till sist kunde få produkten både CE-märkt och ADR-klassad av ett godkänt institut.

- Det tog tio månader bara att prata med olika myndigheter och institut, suckar Kenneth Gustavsson.

När man väl fått kontakt tog det dock 2-3 månader innan certifieringen var klar.

Det krävde mycket möda, men Kenneth Gustavsson och Royne Andersson ångrar inte satsningen.

- Jag har har jobbat mycket med säkerhet, bland annat dolskydd, under min yrkeskarriär och sett fler ihjälsprängda människor än någon ska behöva göra. Kunderna ska våga lita på att produkten är säker, säger Kenneth Gustavsson.

Fotnot : Läs mer om Roynes och Kenneths stenspräckare här (klicka på länken).
Kommentera en artikel
Utvalda artiklar

Nyhetsbrev

Sänd till en kollega

0.11