Hon konstaterar också, med viss klarsyn, att en huvudorsak till problemen är kapacitetsbristen. När der är fullt på spåren ökar känsligheten för störningar. Hon passar förstås på att ge den nuvarande regeringen en släng av sleven för att den inte åtgärdat de problem som orsakats av den tidigare socialdemokratiska regeringens vanskötsel av ett för Sverige oerhört viktigt kommunikationsmedel. Hennes huvudbudskap är dock att situationen kommer att förvärras vid en avreglering av järnvägstrafiken. Och här börjar resonemanget spåra ur. Det som hänt i vinter kan tvärtom ge en indikation om att en avreglering inte är tillräcklig. Det är kanske dags för staten att släppa ägarkontrollen. Vinterns händelser visar att det finns ett större problem inom framför allt SJ än överfulla spår och det är ledarskapet. Det är väldigt enkelt att skylla problemen på Banverket eller som SJ:s styrelseordförande Ulf Adelsohn gör, att skylla på Göran Persson. Då kan man ju blunda för eventuella problem i sin egen organisation. Enligt uppgifter i media har SJ:s generaldirektör dubblat sin lön sedan tillträdet. Förhoppningsvis har han gjort sig förtjänt av detta, men det är då på helt andra grunder än att förbättra erbjudandet till kunderna. Långt innan kylan och snön tog grepp om Sverige var det vardagsmat med inställda tåg. Biljetter har under lång tid sålts till tåg som egentligen bara fanns på papperet, möjligen med en liten förhoppning om att de kanske skulle kunna avgå som utlovat. Resultatet blev i vart fall att tusentals resenärer tvingats till onödiga ombokningar och ytterligare tryck på en underdimensionerad kundtjänst. Visserligen anser sig SJ sig vara mycket servicemässiga genom att skicka ett inspelat meddelande till de resenärer som lämnat mobilnummer om att deras tåg är inställt. Ibland med kort varsel, ibland flera veckor innan avgång. För resenären återstår då inte annat än att försöka nå fram till SJ:s kundtjänst, med väntetider som under vinterns kaos ofta legat på två timmar. Många tröttnar, de som vill beställa nya biljetter ger upp, tar bilen eller avstår från resan. De som till slut kommer fram till kundtjänst är ofta de som måste boka om en biljett till ett inställt tåg. I vissa fall har kunden försökt att nå fram till vd eller till någon annan av de chefspersoner som skulle kunna förklara problemen. Nu är det inte helt lätt eftersom företagsledningen inte vill störas av banaliteter som missnöjda kunder. Hemsidan ger ingen information om namn och kontaktuppgifter och växeln åläggs att agera dörrvakt och förhindra alla sådana samtal. Den som vill prata med en chef hänvisas till kundtjänst som tvingas ta emot allt ovett som den högavlönade chefen anser sig vara för fin för att ta emot. Tack och lov visar kundtjänstens anställda betydligt större professionalism än sin företagsledning. Belöningen för de som orkar stå emot trycket av alla drabbade kunder är hårdare arbetsbelastning i takt med att kollegor slutar eller sjukskriver sig. Personalpolitik och kundvård i ett statligt företag år 2010. Nej, Ulf Adelsohn. Vinterns havererade tågtrafik är inte Göran Perssons fel, inte avregleringens heller. Felet finns i en statlig företagskultur som inte värnar om vare sig anställda eller kunder och hoppas på att problemen försvinner om man gräver ner huvudet i snön och låtsas att det är någon annans fel. Om inte staten är kapabel att ta sitt ansvar borde någon annan ta över. Den spårbundna trafiken är för viktig för att fungera som lekplats för strutsar.