Despoternas tummelplats
Det var visserligen en del år sedan Byggnads beskrev den egna organisationen som världens starkaste fackförbund. Möjligen har man kommit på bättre tankar, möjligen betraktar man påståendet som så självklart att det inte behöver upprepas.
Byggnads har redan fått krypa till korset en gång då man 2004 vidtog stridsåtgärder som inte var förenliga med europeisk lagstiftning för att kasta ut det lettiska företaget Laval un Partneri från en skolombyggnad i Vaxholm. Ett resultat av det påtagligt främlingsfientliga agerandet var att det svenska kollektivavtalet började diskuteras och i viss mån ifrågasättas.
Nu utmanar Byggnads åter igen kollektivavtalet på ett sätt som på nytt ger anledning att ifrågasätta det svenska system som med mer än hundraåriga rötter fick ett rejält avstamp i och med 1938 års Saltsjöbadsavtal.
Poängen med kollektivavtal är att två parter som ska vara någorlunda jämbördiga kommer överens om de regler som ska gälla under en begränsad tid, vanligtvis ett till tre år. Systemet ger stabilitet på arbetsmarknaden, i varje fall under avtalsperioden.
I oktober förra året kom Byggnads överens med Maskinentreprenörerna om de villkor som ska gälla fram till och med sista mars 2012. På dagen ett år innan slutdatum väljer Byggnads i sann despotisk anda att ensidigt riva upp avtalet. Dessutom varslas omedelbart om stridsåtgärder med start tolv dagar senare. För Byggnads är med andra ord den överenskommelse som tecknades för ungefär ett halvår sedan inte ens värd en skrynklig och utgången lira-sedel.
Visserligen är avtalsparterna vana vid att Byggnads endast godtar kollektivavtal som innehåller krav på kontinuerliga omförhandlingar av ackordslöner, men någon i förbundsledningen borde ändå förstå vådan av att behandla kollektivavtalen på samma enväldiga sätt. Att man inte begriper att trovärdigheten som förhandlingspart går förlorad är en sak, men respekten för såväl de egna 112 000 medlemmarna som samhällsekonomin borde sitta djupt i en rörelse som har sitt ursprung i Svenska Träarbetareförbundet som bildades redan 1889.
Det maktspråk Byggnads använder i kommunikationen med omvärlden bidrar inte heller till att öka trovärdigheten, snarare tvärtom. Bland annat hävdas att stridsåtgärderna utlysts eftersom Maskinentreprenörerna motsätter sig likabehandling och konkurrensneutralitet. Det Byggnads hänvisar till är det kollektivavtal som man själv förhandlade fram och undertecknade för lite drygt ett halvår sedan. Om förbundet därefter förhandlat fram ett avtal med Sveriges Byggindustrier som man tycker bättre om får man väl ge sig till tåls till det är dags för nya förhandlingar i stället för att utlysa omotiverade stridsåtgärder.
Maskinentreprenörerna svarade på varslet om stridsåtgärder med att varsla om en så kallad spegelblockad med igångsättning två dagar efter det att Byggnads stridsåtgärder trätt i kraft. Byggnads var då mycket snabba med att bland annat skicka ut ett pressmeddelande där man ondgjorde sig över arbetsgivarens åtgärder. Speciellt betonade man att arbetsgivaren satt ut ett datum för konfliktåtgärder som låg tidigare än det datum fackförbundet valt.
Uppenbarligen har Byggnads kommit över en knippe almanackor där fjortonde april kommer före tolfte april. För det kan väl inte vara så att den organisation som hävdar att bara den har tillräcklig kompetens för att räkna ut sina medlemmars löner inte vet att fjorton är mer än tolv.
Kollektivavtalen ger den svenska arbetsmarknaden en särställning. Systemet är alldeles för betydelsefullt för att förvandlas till en despoternas tummelplats.