Makten över tiden
Nu har till och med Miljöpartiet kommit på att tid är en bristvara och vill ge det svenska folket makten över tiden – säger man. Samtidigt fortsätter partiet driva en politik som i hög grad fungerar som en tidstjuv för det stora flertalet.
Vi som bor i och i närheten av den kungliga huvudkommunen har med stor säkerhet tillgång till Sveriges klart bästa kollektivtrafik med tunnelbanan som huvudpulsåder. Själv är jag inbiten kollektivåkare och har till och med valt min bostad mycket på grund av de två minuter det tar att gå till närmaste t-banestation.
Men valet att använda de kollektiva transportmedlen i stället för bil har ett pris, ett högt pris i form av tid. Trots närheten till tunnelbanan och trots att arbetsplatsen bara ligger några minuters promenad från närmaste busshållplats är det en avsevärd tidsskillnad jämfört med samma resa med bil. Under förutsättning att alla kollektiva transportmedel fungerar som de ska motsvarar den extra restiden under ett år ungefär sex fulla arbetsveckor, eller alternativt sex fulla semesterveckor med allt vad det kan innebära i form av rekreation, utbildning eller någon annan passande aktivitet.
De senaste månaderna har störningar i t-banetrafiken medfört tidsförluster på ytterligare närmare en arbetsvecka. Det gäller alltså mig med extremt god tillgång till olika kollektiva trafikalternativ. För alla som inte har det lika väl förspänt är situationen ännu bedrövligare.
Om Miljöpartiet menar allvar med att ge Sveriges invånare makten över tiden bör det första steget vara att se till att kommunikationerna fungerar.
Statskontoret har nyligen redovisat en rapport kring företagens syn på infrastrukturen som ger en lika beklämmande bild över dagens situation. Företagen har fått tycka till om infrastrukturen i de län där verksamheten bedrivs och det finns en tydlig skiljelinje mellan det som skulle kunna beskrivas som traditionell och modern infrastruktur.
Elförsörjning, fasta och mobila telefonnät och möjligen även bredbandstillgången bedöms som rätt okej eller till och med bra. Sorgebarnen är vägar, kollektivtrafik och järnvägar, alltså de kommunikationsnät som av tradition huvudsakligen har offentliga huvudmän och därmed kontrolleras med politiska beslut.
Undersökning efter undersökning visar vilka gigantiska summor som bristande kommunikationsmöjligheter kostar samhället. Statskontorets undersökning ger en mer subjektiv bedömning – men väl så talande. Den relativa belåtenhet som visas för bredband, elektricitet och telefoni är glädjande, men så länge vi inte kan skicka vare sig människor eller varor med e-post eller som sms är det direkt beklämmande att vägar, kollektivtrafik och framför allt järnväg får de absolut sämsta betygen. Det är onekligen hög tid att politikerna tar sitt ansvar – inte minst de som slåss för Miljöpartiets politiska program. Makten över tiden borde vara de breda massornas rättighet, inte ansvarslösa politikers.