Maskinnostalgi i massor
Någon som minns Bakli, Bitvargen och Askerödsgrävaren? Eller Galvan, Hara och Manny? Det är bara några av de drygt 100 svenska tillverkare av gräv- och lastmaskiner som presenteras i Stora Maskinboken, skriven av Lars von Rosen.
Mer än 100 svenska tillverkare av gräv- och lastmaskiner presenteras av Lars von Rosen i Stora Maskinboken som ges ut på Sprinter Förlag.
Svensk industrihistoria skäms sannerligen inte för sig – inte ens om den begränsas till maskiner för jordförflyttning. Ett kärvt och hårt klimat i kombination med tuffa och ofta besvärliga markförhållanden har bidragit till att mängder med kluriga innovatörer sett behov och möjligheter som resulterat i en uppsjö av entreprenadmaskiner producerade av många mer eller mindre lokala tillverkare.
Åtskilliga varumärken och modellbeteckningar har för länge sedan försvunnit in i en tät dimma som dock lättar nu när Lars von Rosen, efter en lång karriär som bland annat frilansjournalist, skribent och ”maskinskyddare”, samlat såväl minnen och historiska betraktelser som tekniska fakta och närmare 800 bilder på drygt 300 sidor svensk maskinhistoria.
Målsättningen var att få med mer än 100 tillverkare, viket visade sig vara fullt möjligt även om en stor mängd maskintyper plockades bort redan från början. Kompaktmaskiner, minigrävare, maskiner för gruvor och timmerhantering har till större delen lämnats utanför liksom maskiner med anknytning till jord- och lantbruk.
Trots det är det en diger samling som presenteras. Under hundra år av teknisk utveckling blir det ett antal maskiner som hinner passera revy. I boken presenteras exempelvis svänglastaren Lecab All Round som lanserades redan 1952 med ett koncept som tyska Ahlmann har stor framgång med i dag.
Om Bakli inte lämnat ett bestående intryck bland de svenska entreprenörerna kan det bero på att den ramstyrda dumpern bara tillverkades i ett enda exemplar vid Luleå Varv. Med en tomvikt på sju ton klarade maskinen att lasta tolv ton och var exempelvis utrustad med hydrauliska hjulmotorer och två förarplatser med spakstyrning.
En kompaktlastare som faktiskt nämns i boken tillverkades av jämtländska Hara 1980. Företaget gjorde sig ett namn som hyttillverkare, men det hann bli en del annat också. Bland annat kompaktlastaren 1200 som dock inte kom längre än till prototypstadiet. Inte heller Haradumpern som tillverkades med en Volvo Titanlastbil som bas blev någon dundersuccé. Det enda exemplar som tillverkades lär dock ha hamnat någonstans mitt i fältet när Skånska Cement gjorde en större test av dumprar och tipptruckar vid krossanläggningen i Farsta 1966.
Made in Norrland, för Sverige. Det var slagordet för Panascopic 1335, en teleskoplastare med chassinivellering och tippbar hytt som togs fram 1997 av Cordestam Maskin i samarbete med David Krayem. Mer än ett exemplar blev det dock inte.
Så sent som 1968 började faktiskt Volvo tillverka en tiotons mobilkran. Modellen 690 som kunde lyfta upp till 17 meter och klarade lyft på som mest fem ton fick så småningom tre större syskon. När tillverkningen upphörde 1988 togs den upp igen av norska Moelven med modell MK 694.
Svenska maskinförare har internationellt ett mycket gott rykte som kompetenta och krävande och får ofta medverka när globalt arbetande tillverkare utvecklar nya maskintyper och modeller. Därför är det egentligen inte så konstigt att sådana samarbeten på lokal nivå genom åren resulterat i den ena nya maskinen efter den andra. Det finns dock fortfarande en möjlighet att bli pionjär inom ett hittills obanat område. Författaren har nämligen hittat en maskintyp som hittills aldrig tillverkats i Sverige. Så frågan är nu bara när vi får se den första svensktillverkade motorschaktvagnen.