Saltad nota

förvarade säckar med vägsalt i en av sina täkter, några mil norr om Östersund. Inget märkligt med det, men vissa brister konstaterades i förvaringen av säckarna, främst att de var otillräckligt skyddade från sol och nederbörd.

Bedömningen var att saltet skulle kunna följa med regnvatten ner i marken och vidare till dricksvattentäkter, vilket var en orsak till att det uppstod misstankar om miljöbrott. Ärendet drogs hela vägen till domstol där åklagaren bland annat hävdade att företaget brutit mot sitt täkttillstånd.

Svevias uppfattning var att man inte begått någon brottslig handling. Bland annat hävdade företaget att salt inte ska räknas som en kemikalie, och att företaget hanterat saltsäckarna på detta sätt under många år utan att det uppstått något läckage.

Enligt tingsrätten är dock salt en kemikalie som ska förvaras skyddat från regn och kyla enligt de villkor som gäller för täkttillståndet. Domen blev därför en företagsbot på 40 000 kronor för villkorsbrott.