Dummaste vägen mellan två punkter
Medan de folkvalda slösar bort tiden i sin sandlåda väljer kunderna andra färdsätt frustrerade över att järnvägen på allvar tagit upp kampen med slalom som dummaste sättet att ta sig mellan två punkter.
Redan från början har dock tåget nackdelen att det i allmänhet krävs minst två omlastningar för att resenären eller godset ska ta sig till och från rätt plats. Ytterligare en begränsning är att den som köper biljett inte kan styra, vare sig avgångs- eller ankomsttid. Dessutom innebär förstås konkurrensen, eller snarare brist på konkurrens, att möjligheterna att ta sig till vissa landsändar är synnerligen begränsade. Och då talar vi ändå om en tillvaro där allt fungerar som det är tänkt.
Nu hör ju dessvärre den spårbundna trafiken sällan till den perfekta av världar. Trots att vi klarat oss undan de stora snömängderna i vinter har störningarna i tågtrafiken snarare varit regel än undantag. Trasiga spår, växelfel och urspårade tåg hör till vardagen och tvingar myndigheter, trafikhållare och politiker att ständigt klä skott för resenärernas missnöje. Inte för att det tycks störa de ansvariga nämnvärt, felet är ju alltid någon annans.
Ett allt vanligare förslag till lösning är ett ”återförstatligande” av järnvägsunderhållet. Hur det nu ska vara möjligt att återförstatliga något som styrs och regleras av beslut tagna i regering och riksdag, kontrolleras och administreras av en statlig myndighet och med en dominerande aktör som är helägd av staten.
Att tro att en ”återgång” till ett föråldrat planekonomiskt tänkande ska lösa knutarna inom den spårbundna trafiken känns ungefär lika begåvat som att göra bocken till trädgårdsmästare. Den helt statskontrollerade, konkurrensbefriade lösningen fungerade inte när den användes, men värt att notera är att förutsättningarna inte var de bästa då heller. Generellt är det svårt att komma ifrån att den ekonomiska tilldelningen till infrastruktur i allmänhet varit synnerligen bristfällig under flera decennier, och det oavsett politisk majoritet.
Den som vill lösa den gordiska knut som får tågtrafiken att rulla ska nog snarare börja fundera över varför situationen är som den är. De deltagare som var med på Maskinentreprenörernas årliga infradag i Stockholm nyligen behöver dock inte fundera på svaret. Det gavs mycket kärnfullt av den moderate riksdagspolitikern Jan-Evert Rådhström som kallt konstaterade att infrastruktur inte är en valvinnande fråga. Infrastruktur kan visserligen användas för att ta hem billiga politiska poänger, men när det närmar sig val finns andra frågor som gör sig bättre som röstmagneter.
Med den insikten inses lätt att Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm lär få rätt i sin profetia om att problemen med järnvägen kommer att leva kvar – länge.
Det är möjligt att våra politiker tycker det är häftigt att kunna använda undermåliga järnvägsnät som slagträn i debatter med meningsmotståndare. Men medan de folkvalda slösar bort tiden i sin sandlåda väljer kunderna andra färdsätt frustrerade över att järnvägen på allvar tagit upp kampen med slalom som dummaste sättet att ta sig mellan två punkter. Därmed belastas vår yttre miljö i onödan samtidigt som det svenska samhället förlorar i effektivitet och konkurrenskraft när tågen inte kommer fram som de ska.