Lagbygge – inget för (S)
Med en arbetslöshet på nästan åtta procent borde till och med en socialdemokratiskt ledd regering begripa att förslag som hämmar sysselsättningen ska förpassas till den papperskorg där de hör hemma.
I idrottsvärlden är det inte bara normalt utan dessutom närmast självklart att människor premieras för sin kompetens och erfarenhet. Det är naturligt att man bygger upp ett lag med spelare som kompletterar varandra och skapar en fungerande enhet. Ett lag med elva Lotta Schelin eller elva Zlatan Ibrahimovic skulle inte ha mycket att säga till om i konkurrensen.
Under tv-sändningen från Fotbollsgalan kom jag att tänka på en företagsledare jag pratade med några år in på 1990-talet. Han hade med ålderns rätt dragit sig tillbaka även om det inte var frivilligt. Under den djupa krisen ett par år tidigare då byggmarknaden praktiskt taget halverades över en natt hade han tvingats säga upp stora delar av personalen. I fackets och socialdemokratins värld handlade det då naturligtvis inte om att behålla den personal som hade möjlighet att rädda sysselsättningen åt sig eller åt sina medarbetare. I stället var det den magiska formeln ”sist in, först ut”.
Kvar bland yrkesarbetarna fanns mycket kompetenta hantverkare som efter många år i yrket kunde trolla med det mesta i materialväg, men det fanns ingen som snabbt kunde sätta upp en innervägg. Det dröjde heller inte länge innan företaget tvingades kasta in handduken.
Vissa förändringar i regelverket har gjorts sedan dess, men nu när Socialdemokraterna åter igen tagit sig in i Rosenbad är det dags för både ”återställare” och skärpningar som kommer att få förödande konsekvenser för både sysselsättning och kundnytta.
Ett av de förslag som förs fram är att slopa dagens möjlighet för småföretagare att skydda två personer från turordningen, ett annat är att tvinga fram rätt till heltid. I båda fallen handlar det enligt förslagsställarna om rättvisa. En företagsledare ska inte ha rätt att forma sin stab på ett sätt som ger bäst konkurrenskraft och mest kundnytta. Inte heller ska företagaren ha rätt att planera arbetstiden för sina anställda så att kunderna kan få service när den behövs. Exempelvis en butik kan inte dimensionera sin arbetstäthet efter maxbelastning, utan måste basera arbetsstyrkan på minimibelastningen. Följden blir minskade öppettider, mer ensamarbete, sämre konkurrenskraft och i förlängningen ökad arbetslöshet.
Med en arbetslöshet på nästan åtta procent borde till och med en socialdemokratiskt ledd regering begripa att förslag som hämmar sysselsättningen ska förpassas till den papperskorg där de hör hemma. Om regeringen vore det minsta ansvarsfull skulle den i stället för att slå undan benen på näringsidkarna försöka hitta åtgärder som stärker företagens möjligheter att växa genom nyanställningar.