Snabbhet är inte allt
Höghastighetståg må vara ett fantastiskt transportmedel. Men Sverige är helt fel plats.
Det gäller inte minst för oss som oftast använder kollektivtrafiken för resan mellan hem och arbetsplats. I Stockholm är det visserligen tätt mellan turerna, men så länge tidtabellen inte ens har ambitionen att tillgodose behovet föredrar många bilen. För oss som ska ut till Lidingö på morgnarna är normalläget en packningsgrad som skulle få sardinernas intresseorganisation att gå i taket. Trots det har det stått passagerare kvar på perrongen när de överfulla bussarna rullat iväg vid ungefär var fjärde resa jag gjort hittills i år ut till ön.
För min egen del motsvarar den extra tid jag sitter i kollektivtrafiken, jämfört med att ta bilen, ungefär sex hela arbetsveckor, eller semesterveckor om man så vill, under ett år – när det fungerar. Det är enkelt, men tragiskt, att konstatera att kollektivtrafiken inte håller måttet i konkurrens med bilen som ändå till stora delar tvingas fram på underdimensionerade trafikleder.
Det går alltid att diskutera skuldbördan, men det är sällan utförarens. I Stockholmsregionen faller ansvaret på SL, i den rikstäckande tågtrafiken på Trafikverket. En enkel lösning är att beställa en funktion i stället för att detaljstyra hur arbetet ska ske. Den modell som används i dag fungerar inte. Det är dags att tänka om.
Järnvägstrafiken har fått berättigad kritik under många år. Vår nye infrastrukturminister Anna Johansson ser en lösning i form av nya höghastighetsspår i södra halvan av Sverige, spår som skulle knyta ihop Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö.
Tyvärr är hon inte ensam om den uppfattningen. Det är ingen tvekan om att höghastighetståg är ett fantastiskt transportmedel – miljöanpassat, bekvämt och tidseffektivt. Har nätet dessutom en knutpunkt som Paris, med bortåt elva miljoner människor boende i närområdet kan ett höghastighetståg till och med vara ekonomiskt försvarbart. För svensk del beräknas investeringen till cirka 170 miljarder kronor. Hur mycket resurser återstår då till det mycket eftersatta järnvägsnätet i resten av landet? Hur mycket återstår till vägnätet? Att de befintliga stambanorna längs de nya höghastighetsstråken avlastas är inte till mycket hjälp för resenärer i exempelvis Norrbotten och i Dalarna.
Tvärtom är risken stor att resultatet blir fortsatt eller till och med accelererad nedmontering.
Ingen politiker har valts för att bygga monument över sig själv. Uppgiften är att företräda konungariket Sverige på bästa sätt. Då är upprustade stambanor ett betydligt bättre alternativ.
Höghastighetståg må vara ett fantastiskt transportmedel. Men Sverige är helt fel plats.