Bättre infrastruktur – nu
Infrastrukturministern kan prata, men det är hög tid att övergå från ord till handling. Infrastrukturen måste uppgraderas – nu.
Det finns all anledning att värna om hushållens köpkraft. Under hela 2000-talet har ett kraftigt underdimensionerat bostadsbyggande i ett land med snabbt ökande befolkning skapat stora problem. Det saknas helt enkelt människor där jobben finns. För en ansvarstagande regering borde det vara en självklarhet att inte införa åtgärder som håller tillbaka bostadsbyggandet när det sent omsider ser ut att komma igång.
För deltagarna på Stora Infradagen härom veckan gavs inte heller något större hopp om nya politiska lösningar som löser framtida problem. Trots att det faktiskt läggs rekordstora pengar på infrastruktur haltar dessvärre det offentliga byggandet betänkligt. För det första måste stora delar av de dryga 500 miljarder kronor som avsatts till infrastruktur fram till 2025 användas för att minska de skadeverkningar som är ett resultat av decennier med eftersatt underhåll av både vägar och järnvägar.
För det andra har regeringens inledande månader vid makten visat att det finns en avgrund mellan MP och S i infrastrukturfrågor, en avgrund som redan nu kostat hundratals onödiga miljoner kronor och som ligger som en våt filt över alla ambitioner att uppgradera undermåliga kommunikationsleder.
Inte ens infrastrukturminister Anna Johanssons löfte om att vara mer öppen för offentlig-privat samverkan gick att ta på allvar eftersom hon i huvudsak argumenterade mot sådana lösningar. Även den aversion hon visade mot 74-tons fordon på våra vägar är oroande. För exempelvis en tung transportköpare som Skogsindustrierna blev det naturligtvis inte bättre av att infrastrukturministern dessutom klargjorde att om man nån gång i framtiden ändå skulle tillåta de tyngre fordonen lär det kompletteras med en vägslitageavgift för att sudda bort en del av de fördelar som lastbilarna därmed skulle få gentemot järnvägen.
Att hennes rötter är djupt förankrade i den socialdemokratiska myllan framgick också av hennes positiva syn på ett ”återförstatligande” av järnvägsunderhållet: kompetens är ingenting värd så länge man kan luta sig mot planekonomi, är budskapet. Bara vetskapen om att det ytterst är Trafikverket som ansvarar för kvaliteten på det svenska järnvägsnätet och statliga Infranord som är dominerande entreprenör borde vara tillräckligt för att placera alla tankar på återförstatligande i det runda arkivet.
Stora Infradagen visade att infrastrukturministern kan prata, men det är hög tid att övergå från ord till handling. Infrastrukturen måste uppgraderas – nu.