När lagen sätts ur spel
Möjligen kan man bli lite konfunderad – kanske till och med orolig – för en statsminister som tycks ställa sig över grundlagen.
För statsministerns gamla kamrater i Metall blir det en märklig situation när man nu går ut och varnar för att regeringens beslut att ge det gotländska Ojnareområdet Natura 2000-status på sikt kan hota 3 000 arbeten och dessutom bidra till ökad miljöbelastning, bland annat genom ett ökat behov av importerad kalk med långa, i grunden onödiga transporter som följd. Någon borde kanske förklara betydelsen av närproducerat för statsministern. Saknas den kunskapen i hans ministär får han väl vända sig någon annanstans för att få svar.
Beslutet visar de problem statsministern har så snart det handlar om att jämka tankar och idéer, önskemål och behov. För Stefan Löfven blir det en oöverstiglig mur att hitta den lösning som lyckas förena höga miljöambitioner med rationell sysselsättningspolitik.
Att han vägrar lyssna på oppositionen visar visserligen hans brist på statsmannaskap, men att han inte ens lyssnar på de egna i arbetarrörelsen är direkt anmärkningsvärt. Helt klart är att beslutet slår hårt mot kalkarbetarna som är en traditionellt väsentlig del av den gotländska näringen.
Beslutet ligger tyvärr också i linje med beslutet att höja drivmedelsskatterna. Ökade kostnader för biltransporter slår hårdast mot glesbygd. Nedmonteringen av åretruntsysselsättning på Gotland får i praktiken samma effekt. När möjligheten till jobb året runt minskar ökar behovet av att flytta. En utarmning av näringsliv och boende betyder minskade skatteintäkter, sämre samhällsservice och på sikt även minskat intresse från turisternas sida.
Men minst lika anmärkningsvärt är att regeringen går in och fattar ett beslut som direkt påverkar en pågående rättsprocess. Nordkalk har en lagakraftvunnen, men överklagad, dom som bland annat slagit fast att riksintresset för mineralutvinning i den planerade Bungetäkten har företräde framför naturvårdsintresset.
I en rättsstat är det otänkbart för en regering att ingripa i en pågående rättsprocess, men Stefan Löfven väljer att bortse från petitesser som ministerstyre och något som har beskrivits som otillåtet ingripande i en rättsprocess. Möjligen kan man bli lite konfunderad – kanske till och med orolig – för en statsminister som tycks ställa sig över grundlagen. Frågan är given: vilken ovälkommen rättsprocess vill regeringen kontrollera och styra nästa gång?