En gång i tiden drevs bostadsbyggandet med hjälp av gigantiska statliga subventioner. Efter hand insåg även politikerna att den modellen inte var speciellt lycka, bland annat för att den varken gynnar utveckling eller konkurrens. Subventionerna försvann, vilket lade en helt ny grogrund för innovativt tänkande och skyndade på utvecklingen av både produkter och produktionsmetoder.

Därmed inte sagt att allt blev perfekt. I själva verket återstod väldigt mycket att göra, något som fick en rad politiker att känna sig manade att skynda på utvecklingen. Rapporter med namn som Sega gubbar och Skärpning gubbar avlöste varandra. Rapporterna innehöll en hel del värdefull information och idéer, men saknade det kanske viktigaste, och känsligaste – politikens roll i byggprocessen.

Bygg- och anläggningsbranschens agerande har nu nagelfarits i årtionden. Politikernas roll för byggandet har dock varit förbjudet område i det regeringsstyrda kommissionsarbetet.

Härom veckan illustrerade Vänsterpartiet på ett utmärkt sätt att politikerna fortfarande verkar fullkomligt skräckslagna inför att konfronteras med sin egen kompetensnivå och därför förtvivlat försöker hitta svaren på helt andra ställen. Vänsterpartiets krav om etablering av ett statligt bolag som ska bygga främst hyresrätter till lågpris visar ett sällsynt förakt för såväl statsfinanser och de boendes situation som det egna ansvaret för den bostadskris vi står inför.

Visserligen är det ingen hemlighet att Vänsterpartiet förväntar sig att någon annan ska betala för allehanda varor och tjänster som medborgarna behöver, inklusive bostäder. I det här fallet kan det dock enbart handla om att antingen bygga med stora statliga subventioner eller genom att få dispens från alla de krav som ställs på övriga aktörer. Eller både ock.

Annars är det som Sveriges Byggindustriers näringspolitiske chef Björn Wellhagen uttrycker saken. ”Vi har redan 97 000 byggföretag i Sverige. Det är inte uppenbart att bokrisen löser sig för att det blir 97 001.”

Under tiden visar en färsk undersökning att nio av tio kommunpolitiker ser ett stort behov av nya bostäder i sin kommun. En annan visar att de allmännyttiga bostadsbolagen till och med har svårt att få entreprenörer till sina projekt och att intresset från utländska byggbolag är synnerligen svagt, till skillnad från de stora infrastrukturuppdragen som ofta tas hem av internationella aktörer.

De politiker som vill ta en aktiv del för en bättre fungerande bostadsmarknad kan som första steg snabbt sätta sig in i och försöka förstå de hinder som de själva lägger för byggandet. Nu lär det inte ske, men regeringen skulle åtminstone kunna bidra till en bättre svensk samhällsbyggnad genom att till att börja med ge våra rikspolitiker en relevant utbildning. Men det måste ske snabbt. Annars kan vi glömma målet på 700 000 påbörjade bostäder fram till år 2025.