Det måste vara ödets ironi att infrastrukturministern fälldes av tafflig kommunikation och drog med sig inrikesministern i fallet – eller om det möjligen var tvärtom.

Kommunikation är viktig. Då handlar det inte bara om att förflytta människor och varor från en plats till en annan utan också om att information sprids till berörda. Speciellt viktigt är det att information sprids till den eller de som ansvarar för det som sker inom ett avgränsat ämne eller område.

Det sägs ibland om vissa företag att deras informationsavdelningar inte är där för att sprida information utan för att stänga informationen inne. Möjligen är det där Stefan Löfven hämtat inspiration för att skapa vattentäta skott mellan de olika departementen och därigenom skapa en struktur som håller väsentlig information borta även från ansvariga statsråd – inte minst från statsministern själv.

I somras utlöstes ett närmast totalt kaos i regeringskretsen när det kom fram att Transportstyrelsens generaldirektör valt att lämna ut känslig information till icke säkerhetsklassad personal utanför Sveriges gränser. Trots att delar av regeringen snabbt fick information om händelsen dröjde det ungefär ett år innan infrastrukturministern informerades och ungefär lika länge innan statsministern fick informationen trots att det i hög grad handlade om rikets säkerhet.

Haveriet var närmast totalt med avseende på både regeringens kommunikativa kanaler och krishantering. Den svaghet som blottades fullständigt var att statsministerns val att dumpa ansvaret för krisledningen på inrikesministern praktiskt taget omöjliggjorde en lösning på problemet eftersom inrikesministern inte på något sätt är överordnad övriga statsråd och därmed förhindrades att agera.

Att oppositionen reagerade genom att förvarna om en misstroendeförklaring mot de tre ministrar som berördes visade att man förstod sakens allvar och resulterade snabbt i att två ministrar avgick. Den intressanta frågan är dock om det var rätt ministrar som tvingades lämna regeringen.

Det är lätt att få uppfattningen att Stefan Löfven valde att dumpa säkerhetsfrågan på en enskild minister för att själv slippa axla ansvaret för en het potatis. Men det är lika lätt att få uppfattningen att Alliansen inte riktade misstroendet direkt mot Stefan Löfven av rädsla för att den skulle tvingas axla ansvaret att styra landet om statsministern valt att avgå. Men det hade varit mycket intressant att veta hur han agerat om det blivit aktuellt. Nu kom han undan genom att offra två av sina ministrar.

Artikeln är en del av vårt tema om Ledare.