Gruvrikets egen försökskanin
Kristineberg med omnejd har blivit centrum för Georange miljöforskning, decennier av gruvbrytning har lett till mängder av gammalt avfall som lämpar sig väl för att testa olika metoder på— både i stor och liten skala.
Kristineberg. Den första forskningsgärningen i Georange regi var att undersöka den äldsta avfallsdeponin vid Kristinebergsgruvan, som nyss efterbehandlats.
Dammen fick omgående smeknamnet "äckeldammen" och den är fortfarande roströd och grann, men ängsullen frodas i vattenkanten.
– Ängsull trivs betydligt bättre än tallen i den här marken, kommenterar föreningens ordförande Lennart Gustavsson och pekar på de ynkliga tallplantorna som vägrar ta sig.
Georange övertog mätansvare t för området efter Mimi-projektet, och eftersom det som händer, händer mycket långsamt finns det en stor poäng i att fortsätta mätningarna under lång tid framöver.
– Det är 14 meter anrikningsand i den äldsta bassängen, det tar lång tid innan man fullt ut ser effekterna av efterbehandlingen, och kan svara på frågan om åtgärden verkligen duger, säger Lars Lövgren.
Han beskriver arbetet som tvärvetenskapligt i ordets rätta bemärkelse.
– Vi har hela spektrat av naturvetenskapliga och tekniska vetenskaper på plats, hydrologi för att se hur vatten och gaser beter sig, mikrobiologi för att ser hur bakterier påskyndar reaktionen, botanik för att se hur växter kan användas för att stabilisera mark så att man kan undvika erosion – det vill säga vilka växter som "gillar läget" i en metallrik miljö – geoteknik och geofysisk övervakning för att till exempel undvika att en damm eroderas inifrån.... Det är spännande för oss alla att väva ihop fysik, kemi och biologi. Alla pusselbitar behövs och ingen enskild pusselbit klarar sig utan hjälp av de övriga, säger Lars Lövgren.
De metoder man forskar kring är inte nya, i stället gäller det att förfina och förädla metoderna.
– Täckningsmassorna måste fungera, vara tillgängligt i stora mängder och dessutom billigt eftersom det är så stora kvantiteter som ska behandlas – i Aitik handlar det om flera hundra hektar – att det finns väldigt liten potential för att använda dyrbara metoder och till exempel försöka framställa syntetiska material, säger Lars Lövgren.
I stället söker man annat material som finns i stora mängder, som är billigt och som man vill slippa deponera för dyra pengar, till exempel rötslam, flygaska eller andra avfall.
Tanken är att främst få ner pH-värdet och sedan låta naturen själv avsluta jobbet.
– Det handlar mycket om att jobba på ett smart sätt, vi vill nyttja naturliga processer och "få naturen med oss", till exempel på kvävesidan där man kan nyttja mikrober som kan förvandla kvävet till kvävgas, säger Lars Lövgren. Laboratorieförsök sker oftast på annan plats, men forskarna är flitiga gäster i det lilla samhället. Metoderna testas inte bara i de verkliga avfallslagunerna. Tio betongceller a" 5X5X3 meter står inhägnade utomhus och klimatförhållanden, väder och vind blir därför autentiska, till skillnad från försök som utförs i laboratoriemiljö. Till skillnad från de försök som görs i gruvbolagens jättelika avfallsbassänger behöver man inte heller vänta i flera år på att se resultaten av de olika efterbehandlingarna.
– I sex av lådorna har man fyllt anrikningssand och testat olika täckmetoder, i fast två kommer några av dessa att bytas ut medan några försök fortsätter, den sjunde ska också fyllas med anrikningssand men de tre övriga kan användas till annat, säger Lars Lövgren.
Som kemist njuter han av att kunna se de kemiska processerna i realtid.
– På universitetet blir det lätt mer teoretiskt. Här kan man se hur metallerna binds, man ser kemin med blotta ögat.
Han ser också stora fördelar med att kunna göra försök i "halvstor" skala och i rätt klimatförhållanden.
– I den makroskopiska skalan i bassängerna tar det 5-10 år att byta ut vattnet, i betongcellerna har vi vattenprovtagare och gasprovtagare, vi kan se tjäleffekter och här finns många möjligheter för den som vill prova.
Georange har ingen egen personal på plats, men har ett avtal med Bergteamet AB, ett företag som har egna lokaler och även ett eget laboratorium i Kristineberg.
– De har en teknikresurs tillgänglig för de aktiviteter vi har på gång, vi kan ropa av deras avdelning för teknik och miljö för att till exempel gå ut och ta vattenprover, göra vissa analyser med mera, säger Lennart Gustavsson.
Förutom att driva egna forskningsprojekt vill Georange också underlätta för andra att komma in och forska.
– Vi ställer med glädje upp med kontakter, faciliteter och teknikerservice och vi debiterar inte för det, säger Lars Lövgren generöst.
Georange har i dag tre doktorandprojekt på gång vid Luleå Universitet och vid Umeå Universitet finns en disputerad forskare som arbetar med Georange-projektet.
– Det har publicerats väldigt mycket forskningsartiklar inom både Mimi- och Georangeprojekten, säger Lars Lövgren.
Det nuvarande forskningsprojektet är treårigt och avslutas sommaren 2011. Lars Lövgren hoppas på en fortsättning.
– Vi vill ta ett samlat grepp ur så många aspekter som möjligt och arbeta tillsammans i stället för var och en för sig, det är avgörande för att nå kunskap.
Han tror att miljöfrågorna kommer att vara i fokus även då.
– Men det kan vara nya frågeställningar, det finns mycket annat spännande att titta på, till exempel kväveproblematiken som uppstår eftersom det blir så mycket rester efter odetonerat sprängmedel.
Georange blickar också framåt och har till exempel hållit seminarier om uranbrytning.
– Det är en het potatis med helt nya frågeställningar, uranets kemi skiljer sig från andra metaller och den utvecklingen måste vi följa och se om och i så fall när det kan bli aktuellt att bryta uran i Sverige, säger Lars Lövgren.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.