Mycket skrik för lite - men värdefull - ull
Att bryta metaller är en komplicerad process. För varje kilo ren metall måste man ta reda på oerhörda mängder gråberg, ett förrädiskt avfall som ofta är bemängt med ämnen som kan lakas ur och förorena naturen.
Kristineberg. Vad som är brytvärt beror både på priset och på kostnaderna som krävs för att få fram malmen. Är en metall tillräckligt attraktiv kan det räcka med att få ut ett par gram per ton gråberg, och stiger priset kan bergmassor som nyss avfärdats som avfall plötsligt vara brytvärda igen.
– Sulfidmineralen är vattenskyende och därför fäster sig sulfiderna vid luftbubblorna medan resten, som till exempel kvarts och silikater, sjunker, förklarar Lars Lövgren, föreståndare för Georange miljöforskning.
Tack vare tillsatta kemikalier går det att separera materialet ytterligare, och slutresultatet blir ett betydligt metallrikare pulver.
– Man tar ut det "gottaste". Malmen innehåller kanske 2-3 procent koppar innan anrikning, efter blir det cirka 30 procent, säger Lennart Gustavsson, ordförande i Georange.
Avfallet blir även det ett fint pulver, så kallad anrikningssand, som pumpas ut i stora "laguner". Det är detta avfall som måste efterbehandlas. Lämnas det som det är kommer avfallet förr eller senare att oxidera och då bildas ämnen som kan skada naturen.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.