Bert vann i längden
Schaktskyddsveteranen Bert Vetterfalk har försökt sprida evangeliet om säkra schakter sedan tidigt 1980-tal. Nu har han gått i mål. – Någon sa att det tar 30 år att införa ny teknik i Sverige, nu vet jag att det stämmer.
4
Bilder
Samarbete. Jim Hansson kallade in Bert Vetterfalk när arkeologernas säkerhet var i fara. Samarbete. Jim Hansson kallade in Bert Vetterfalk när arkeologernas säkerhet var i fara.
Stockholm. Vi befinner oss utanför Grand Hotel där SH Bygg hjälper Sjöhistoriska Museets arkeologer att gräva fram de fem 1600-tals vrak man funnit under kajen. Ett högintressant projekt som innebär att man måste gräva ytterligt nära vägen, schaktväggarna blev därför väldigt branta och schaktskyddsveteranen Bert Vetterfalk kallades in för att säkra schaktet med stadiga väggar som hålls isär av kraftiga stämp.
Utgrävningarna sker under tälttak. Just nu försöker man gräva fram det första av de fem skeppen och arkeologerna jobbar i en grop som är cirka 20 meter lång och fyra meter bred.
– Det är ett väldigt enkelt jobb för oss egentligen, men det är lite av kronan på verket, det brukar vara rörschakter, brofundament, pumpgropar etcetera, nu plötsligt är det fartyg från 1600-talet och vi tar upp något i stället för att sätta ner, ler Bert Vetterfalk.
Han har jobbat i ungefär 30 år med schaktskydd. Hans företag heter Grundförbättringar och säljer spontsystem både till entreprenörer och till Wennerströms i Järna som hyr ut produkterna, servar dem och sköter transporterna.
Det tyska patentet kom i slutet av 1970-talet och Bert Vetterfalk ramlade över tekniken av en slump när en vän som importerade spikpistoler föreslog att Bert borde ta över den svenska agenturen.
– Det passade mig som arbetat både med lantbruk och skog och väg och vatten, kommenterar Bert Vetterfalk.
Han formulerade en affärsidé som han tycker håller måttet fortfarande.
– Arbetsmiljö. Det går inte att hitta ett högre värde än det.
I början av 1980-talet var han dock relativt ensam om att se behovet av skyddande väggar i schakterna.
– På den första maskinmässan jag var med på i Jönköping skrattade mina gamla kollegor åt mig, minns han.
Det gick trögt i början. Ofta blev det nobben direkt när han försökte sälja in konceptet säkra schakter.
– Det var alltid motvind, alla tyckte att de klarade sig utan.
Men vindarna vände till slut.
– ”Arbetsmiljö” fanns inte för 30 år sedan, i dag har man arbetsskyddsombud som kräver säkrare arbetsplatser, i dag satsar byggindustrin på utbildning för säkra schakter och stora företag har schaktboxar stående på byggena, de är färdiga att använda oavsett om de behövs eller inte, det är som hjälmar, så fort det händer något ska de finnas där.
Han säljer främst schaktboxar, som trycks ner i jorden med skopan allteftersom schaktet grävs ut innanför boxens väggar, samt styrkammarelement för kanalspont. De sistnämnda består av ramar med spår i som man sedan skjuter ner kanalspont i. Styrkammarelementen används i schakter där det finns korsande ledningar, genom att låta bli att skjuta ner en spontbräda på lämpliga ställen kan ledningarna få fri passage utan att stabiliteten i schaktet äventyras.
Bert Vetterfalk bistår även som konsult när det gäller säkra schakter och framhåller arbetsmiljön som det främsta skälet till att trygga arbetsplatserna.
– Människor dör helt i onödan, säger han uppbragt.
Han hävdar dock att säkrade schakter också innebär mindre schaktad mängd och därmed mindre kostnader för återfyllnadsmassor och transporter.
– Man får snabbt ekonomi i det, genom att använda till exempel en schaktbox kan man gräva betydligt mindre, det kostar mycket att återställa till exempel asfalt och kostnaden för att skaffa utrustningen tjänas snabbt in.
Han beklagar därför att utrustning som inte uttryckligen krävs enligt lag ofta sorteras ut när det ska sparas på byggena.
– Kalkylatorer och konsulter kan skriva in schaktskydd men när arbetschefen måste spara drar de in på sånt. Det är synd.
Den som chansar är dessutom bara ett oväder ifrån problem anser han.
– Kalkylen håller inte om det blir ett åskregn på 30 millimeter, då rasar slänterna och därför kan man lika gärna använda utrustningen när den inte ”behövs”.
Bert Vetterfalk har en brokig karriär bakom sig. Han är en boren entreprenör som efter avslutad utbildning inom skog- och lantbruk slog sig på att täckdika åt bönder.
– Jag köpte Sveriges första självtransporterande dräneringsmaskin 1952, berättar han.
Sedan följde många år då Bert byggde vägar och diken. Sedan arbetade han länge som arbetsledare och arbetschef på Nya Asfaltbolaget som sedermera blev en del av NCC. Han återvände i ett femtontal år till lantbruket och jobbade där när samtalet från spikpistolskompisen kom och för nästan exakt 30 år sedan skrev han sitt första avtal med en tysk fabrikant.
Nu börjar åldern ta ut sin rätt och han funderar på att trappa ner. Sina 86 år till trots brinner han dock alltjämt för arbetsmiljön.
– Det här är en hjärteangelägenhet för mig, det ska inte vara några olyckor för att schakterna rasar ihop, det finns lösningar, man måste bara se till att använda dem.
Läs gärna mer om hur hur byggfirman SH Bygg fick upp vrakdelar i skopan och hur arkeologerna arbetar för att få upp de intressanta vraken.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.