REPORTAGE: ”Man måste ha känslan i ryggraden”
Av Smådalarö. Det är hårda bud i Stockholms skärgård, Christian Eriksson visar ingen pardon när Leveranstidningen Entreprenads utsända vinglar till ute på en halvriven brygga.
– Den som faller i vattnet måste bjuda på tårta!
Det blir dock inget tårtkalas denna soliga junieftermiddag på Smådalarö, alla håller balansen över både stockar och sten.
Sommarstugeidyllen är total här ute i havsbandet, med vindlande smala vägar uppför skogiga backar och svindlande branta stup ner mot den glittrande fjärden.
Nere i vattnet står en grävmaskin på en flotte, strax intill guppar en båt och Sjömaskiner Katrineberg AB har hela styrkan på plats – förutom ägaren Christian Eriksson är Oskar Skoog, Rod Granström och Erik Norberg i tjänst.
På väg ner mot vattenbrynet möts vi av teamets femte medlem – en gladlynt jätte med tungan utanför munnen hastar upp för trapporna för att hälsa han med.
– Han heter Rey men vi kallar honom mest Grisen, för han har knorr på svansen, förklarar husse Oskar Skoog och klappar sin stora och vänliga rottweiler.
Företaget är här för att bygga en 150 kvadratmeter stor brygga, en del av grunden ligger redan på plats.
– Vi har sorterat storsten i framkanten, vi ska bygga en vågbrytare och har fått lägga pussel med alla stenar, då var det bra att ha grävmaskinen, förklarar Oskar Skoog.
Två stenkistor är också klara, och nu förbereder Sjömaskiner för de plintar som ska gjutas.
Rod Granström borrar hål i stenarna och Erik Norberg ordnar fram tryckluft som ska användas för att göra rent borrhålen från borrkax.
Mina anställda måste vara både maskinförare och snickare,
– Vi sätter ett slagankare i botten och drar fast gängstängerna, säger Christian Eriksson.
När plintarna står redo ska bärlinor sättas dit, pollare ska byggas och till sist är det dags för träbryggan – virket ligger och väntar bredvid maskinen på flotten.
– Mina anställda måste vara både maskinförare och snickare, konstaterar Christian Eriksson.
En smal bräda löper från stranden ut till flotten som hålls på plats av två tio meter höga pyloner, styrda av maskinens larvmotorer.
Maskinflotten är beroende av följefartyget för att ta sig fram i skärgården.
– Vi sätter fast den med spännband och trycker den framför oss, vi kan köra 5-6 knop med flotten, förklarar Oskar Skoog.
Båten fungerar som både transportfordon, arbetsbod och personalutrymme – är Sjömaskiner ute på någon avlägsen ö och vädergudarna ilsknar till sover man gärna över.
Sjömaskiner kuskar vattnen runt sommartid och bryggjobben görs ofta åt privatpersoner.
– Det är viktigt att de blir nöjda, de gör detta en gång i sitt liv, då känner inte vi att de ska behöva stressa, kommenterar Oskar Skoog.
– Om inte kunden blir nöjd kommer deras granne inte att ringa oss, ett bra jobb ger fyra till, ett dåligt jobb innebär tio missade jobb, konstaterar Christian Eriksson.
De senaste tio åren har det dykt upp fler och fler konkurrenter, nu är det inte bara vi som bygger bryggor. CHristian Eriksson
Han har byggt många bryggor vid det här laget – redan 1971 startade han företaget tillsammans med sin bror.
– Pappa körde traktorgrävare på isen men säsongen var kort och man måste jobba på vintern.
Till skillnad från många andra föredrar han att jobba sommartid.
– Jag vill ju åka skidor, det gör man bäst på vintern!
Bröderna skaffade sig ett mudderverk och under de dryga 50 år som gått har företaget muddrat sig runt landet, det har också blivit en del nordiska utflykter.
– Vi muddrar åt kommuner och byggare, och bygger bryggor och broar – vi gör allt vattenarbete.
De stora byggarna prioriteras lite extra, eftersom de är återkommande kunder och ibland blir det mer bryggor, ibland mer muddring.
– De senaste tio åren har det dykt upp fler och fler konkurrenter, nu är det inte bara vi som bygger bryggor, kommenterar Christian Eriksson.
Företaget har flera mindre grävare och lastmaskiner. Stjärnan är dock bandgrävaren Caterpillar 329, med en räckvidd på 18 meter och försedd med hydraulisk vibrator och hydraulisk grip, till maskinen finns också en rad olika skopor, rivare med mera.
Grävmaskinen köptes ny för tolv år sedan – men den har bara gått 6 000 timmar.
– Den jobbar inte så mycket och håller länge, konstaterar Christian Eriksson.
Det gäller att känna vad grävmaskinen gör, lyssna på hur det låter och förstå när det går tungt. Christian Eriksson
Att gräva i vatten är inte detsamma som att gräva på land, fortsätter han.
– Skillnaden är att man inte ser vad man gör – man måste ha känslan i ryggraden när man gräver.
– Det gäller att känna vad grävmaskinen gör, lyssna på hur det låter och förstå när det går tungt.
Man måste också vara noggrannare, tillägger han.
– Man måste kanske gräva 2-3 gånger för att vara säker på att man fått bort allt.
Uppgiften kräver alltså förare av rang och Christian Eriksson har lagt manken till för att lära upp lämpliga förmågor som ofta kommer från Fredrika Bremergymnasiet i Västerhaninge.
– Jag har god kontakt med yrkesskolan, de brukar höra av sig och undra om jag kan ta mig an någon och det brukar gå bra!
Praktikanterna får prova på att köra maskin – även ute i vattnet med lite handledning.
– Det är ett bra sätt för mig att få bra förare, men det känns också bra att hjälpa till – det är ju inte alla som börjar jobba för mig.
Christian Eriksson ställer gärna upp men han har sina principer.
– Hos mig får praktikanterna inte betalt, jag ger dem i stället möjligheten att lära sig och använda maskiner som kostar flera miljoner – skulle något gå snett är det ju jag som får ta den smällen.
Vi tar en tur till Katrineberg i utkanten av Västerhaninge. Här, hemma på sin egen bakgård, har Christian Eriksson över 20 000 kvadratmeter till sitt förfogande.
Marken hyrs delvis ut och utnyttjas väl, här finns sprängt berg till försäljning, maskiner och fordon av många slag och även ett par av Christians egna bussar – han har nämligen ett bussbolag också, och kör idrottslag, pensionärsföreningar, turister och andra land och rike kring.
På gården finns också ett par dumprar som han lät specialbygga inför ett containermuddringsuppdrag och strax intill står skrovet av en slaktad Åkerman H9.
– Jag ska ta larvmotorerna och göra drivning till pylonerna på en flotte, förklarar Christian Eriksson.
Företaget utvecklas hela tiden, närmast på agendan är att införskaffa ett mobilt sågverk så att man kan sköta sånt själva ute på öarna.
Bilfärjan har också bytts ut.
– Den gamla var 28 gånger åtta meter och det var bara jag som hade papper på att jag fick köra den. Nu har vi en mindre modell som alla får köra, det blir enklare så.
Numera jobbar man faktiskt större delen av året också, vintertid är de långarmade maskinerna mer än välkomna på svåra schakter.
– Men jag åker alltid tre veckor till Österrike och åker skidor, slår Christian Eriksson fast.
Det är ju roligt att företaget får leva vidare, det har ju funnits ett tag. Oskar Skoog
Brodern löste han ut ur firman för några år sedan och nu är han på väg att avveckla sig själv.
– Jag tänker försöka föra över företaget till mina anställda, det blir på ett, två eller tre års sikt.
Han är mer än nöjd med den trio han har anställd i dag – både Rod och Erik är före detta praktikanter och Oskar Skoog, som bara skulle testa jobbet en månad, har arbetat i företaget i tolv år.
Han är den som är tänkt att ta över ruljangsen när Christian Eriksson tackar för sig.
– Det är ju roligt att företaget får leva vidare, det har ju funnits ett tag, säger Oskar Skoog.
2023 har Christian Eriksson passerat pensionsålder med viss marginal, men det är inte aktuellt att sätta sig på en bänk och mata duvorna, även om han tänker ge bort entreprenadföretaget.
– Jag fortsätter köra buss!
De alpina äventyren kommer också att fortsätta – inte minst då är det bra att ha en egen transport; Christian Eriksson har hunnit åka till Österrike 105 gånger sedan han köpte sin första buss 1984.
– Det är inget fel på de svenska fjällen, backarna är lika branta men de är mycket, mycket kortare. Åker man här måste man sitta i liften hela tiden, och det hatar jag – jag vill åka skidor!
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.