REPORTAGE: 75 000 timmar senare – Tommy valde rätt!
Av Vänsjö. Entreprenad styr kosan mot Hälsingland en strålande februaridag. Vi tar oss på vindlande vägar genom hela landskapet och en bit in i Härjedalen innan vi når målet för dagen: ett gnistrande vitt snölandskap, en glänsande gul hyvel och en passionerad entreprenör som snart kan räkna in 40 år som professionell hyvelförare.
– Jag började köra hyvel i augusti 1984, sedan dess har jag kört hyvel varje dag, ler Tommy Eriksson där han står i vårvintersolen.
Det stämmer kanske inte riktigt, faktum är att hyvlarna kom in i hans liv betydligt tidigare.
Hans pappa John drev en liten entreprenadfirma i Ygskorset inte långt från Färila och köpte sin första hyvel 1967. Han gjorde samtidigt en överenskommelse med frun: ”om jag köper en färgteve till dig – får jag jobba hur mycket jag vill då?”
Tommys barndom präglades av den stora maskinen; en sexhjulsdriven begagnad Aveling-Barford.
– Mitt första minne är att jag fick åka med pappa i hyveln, säger Tommy Eriksson.
Några år senare fick han göra mer än så. Med pappas goda minne fick han själv ta sig an snöröjningen på en fabriksfastighet i Färila.
– Jag var väl 10-12 år, men det var inhägnat och det var roligt, pappa litade alltid på oss barn, minns Tommy Eriksson.
Alla de tre sönerna fick också börja köra varsin maskin direkt när de gick ut nian, då var det dags att börja jobba.
När det var Tommys tur 1980 fick han börja köra en hjullastare, en Volvo 1240.
– Storebror hade redan tagit hyveln, säger Tommy Eriksson.
Han körde hjullastare i fyra år, då erbjöd pappa John honom en ny deal.
– Han hade köpt Korsnäs gamla hyvel från Kårböle – den var inte så bra så han köpte snart en ny, och ville att jag skulle köra den.
20-åriga Tommy hade dock fattat tycke för sin 1240, och försökte slingra sig.
– Jag ville bli riktigt bra på att köra hjullastare, men i slutänden gör man ju som pappa säger!
Han och hyveln, en Mattsson 161 A, jobbade hårt och 1986 köpte han loss maskinen och startade eget: Tommy Eriksson Väghyveltjänst AB. Ett år senare köpte han en plogbil också.
– Det går snabbare att ploga vägar med den, jag hoppade mellan maskinerna, kommenterar Tommy Eriksson.
Jag ville bli riktigt bra på att köra hjullastare, men i slutänden gör man ju som pappa säger!
1990 var det dags att byta ut Mattsonhyveln – mot ännu en Mattson, denna gång en 261.
– Jag gillade verkligen Mattson och deras räckvidd så när jag skulle byta 1994 blev det en Mattson 266.
Det visade sig dock vara en av de allra sista Mattsonhyvlarna, Tommy Eriksson körde den till 2000 och när det var dags att byta denna gång var han rådvill.
Han vände sig till ”gubbarna i Uddevalla”, som renoverade Mattsons hyvlar. De tog med honom på en resa till finska hyveltillverkaren Patria Vammas och Tommy Eriksson slog till.
– Jag fick prova i alla fall tänkte jag.
Han var dock inte helt nöjd och när han sprang på Veekmas grundare Esa Halttunen på en mässa 2007 lät han sig övertalas att pröva ett annat finskt märke.
– Veekmas hyvlar var mycket mer lika Mattsons, jag blev nöjd!
Med tiden insåg han att det ändå var en sak som skavde.
– Jag köpte den som den var, men insåg sedan att jag ville flytta bladförskjutningscylindern från vänster till höger sida.
När det var dags att köpa nästa maskin 2013 krävde han den anpassningen, och Veekmas ställde upp.
Glider hyveln ner vid sidan av en lös väg kan jag trycka ner bladet och skjuta det så att jag tar mig upp.
– De är mycket lyhörda, det gillar jag.
Att ha cylindern på ”rätt” sida underlättar, förklarar han.
– Maskinen blir starkare åt det hållet, glider hyveln ner vid sidan av en lös väg kan jag trycka ner bladet och skjuta det så att jag tar mig upp. Det passar mig!
(PS: se filmen längst ner, där berättar Tommy Eriksson mer om anpassningarna han låtit göra.)
Hyveln vi får träffa i Vänsjö är en FG2428, av 2022 års modell, 23 ton tung och Tommy Erikssons fjärde Veekmas.
– Den behöver tyngd för att flytta stora mängder snö, den har också en stark och bra motor på 290 hästkrafter, noterar han.
Hyveln är försedd med sidovinge från Mählers och spetsplog från Bakers.
– Det är ett måste på vintern, säger Tommy Eriksson.
Spetsplogen är enorm när man ser den på nära håll.
– Jag har fått bredda den lite.
Plogen är stor men sikten är bra, fortsätter han.
– Det är bara ramen som skymmer – sätter man ner bladet ser man otroligt bra i Veekmas maskiner.
Gillar man att vara för sig själv ute i skogen är detta ett fantastiskt jobb!
Baksidan är att hytten blir något mindre, Tommy Eriksson ser ändå ut att trivas bra uppe i hytten som även fungerar som lunchrum: bredvid stolen har han matboxen och en pålagd skiva förvandlar ratten till matbord.
– Här har man det riktigt bra – gillar man att vara för sig själv ute i skogen är detta ett fantastiskt jobb!
Hyvlar är mäktiga maskiner, något som märks på prislappen.
– Det är jäkligt dyrt – det blir några miljoner, säger Tommy Eriksson.
Det är bättre att amortera än att reparera.
Han föredrar ändå att köpa nytt.
– Det är bättre att amortera än att reparera.
2002 tog han in en förare till i företaget och sedan dess har han haft dubbla hyvlar.
Rickard Larsson kör en likadan Veekmashyvel, årsmodell 2019, både han och Tommy har dessutom varsin plogbil.
– Jag vill inte ha fler anställda än så – jag vill kunna köra själv, det är ju det som är kul, säger Tommy Eriksson.
Båda hyvelekipagen ägnar vintrarna åt snöröjning av skogsbilvägar, sommartid jobbar man också i skogen – då med att underhålla grusvägar och hyvla nybyggda terrasser.
– Vi jobbar mest åt skogsbolag men har också en del privata kunder, säger Tommy Eriksson.
Jobben hittar han i västra Hälsingland och en bit in i Härjedalen.
– Att vara egenföretagare är inget 7-16 jobb. Ofta blir det fler timmar än så, konstaterar han.
Just här körde han ut hyveln till skogsvägen kvällen innan, med bilen på släp efter hyveln, så att han kan förflytta sig smidigt mellan hemmet och jobbet.
– Det kan vara långt mellan arbetsplatserna, då är det bäst att ha bilen med sig när man flyttar hyveln.
Han tvättar hyveln med jämna mellanrum – gärna med någon bilvårdsprodukt.
– Man måste ju ta hand om sina grejer, det tar några timmar men det kan ju vara ett helgnöje, ler Tommy Eriksson.
Det är inte plättlätt att köra hyvel – men kul, försäkrar han.
– Man lär sig allt eftersom och man blir aldrig fullärd.
Det har nog blivit över 75 000 timmar hittills.
Själv har han förmodligen hunnit lära sig det mesta vid det här laget i så fall, Tommy Eriksson räknar med att han kör 1 800-1 900 timmar per år.
– Det har nog blivit över 75 000 timmar hittills.
Vid sidan av hyvlandet har han och hustrun Margareta, som är biomedicinsk analytiker i Ljusdal, skapat sig ett hem i den hälsingska byn Korskrogen, och fått se två söner växa upp.
Även om Tommy kanske tillbringat lite för många timmar ute i de norrländska skogarna har han försökt vara en närvarande pappa och make också.
40 år efter det att han försökte slingra sig ur hyvlandet konstaterar han hur som helst att han hamnade på helt rätt spår.
– Jag ångrar inget – det blev rätt maskin och rätt fru också!
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.