REPORTAGE: ”Det är verkligen en lycka att sätta sig i en maskin!”
Av Kungsängen. Ingela Poläng borde vara ett välbekant namn för Entreprenads läsare. I över 20 år är det hon som har layoutat tidningen, vi har också smugglat ut henne på en massa reportageresor – bilderna blir helt enkelt bäst när det är Ingela som tagit dem.
Kanske är det på någon av alla dessa utflykter som gnistan väcktes? Ingela har nämligen glatt hängt med på alla äventyr oavsett vart det burit hän, det har varit tidiga morgnar och sena nätter och det har varit hur kul som helst!
Eller så började det hela mycket tidigare.
– Jag har alltid gillat teknik och maskiner, säger Ingela Poläng där vi sitter i hennes och sambons nybyggda lägenhet, på tolfte våningen med en magomvridande utsikt över Mälaren.
Hon har alltid haft ett gott öga till byggbranschen, även bilintresset har varit stort och det finns inte mycket hon inte vet (eller vill lära sig), om fotografering.
Men maskintresset fick vänta, Ingela utvecklade en av sina andra talanger först.
– Jag har alltid varit lite konstnärlig och haft ett intresse för form, säger hon.
Hon började arbeta på en reklambyrå i Östersund i mitten av 1990-talet. Strax efter millennieskiftet gick flyttlasset söderut, Ingela flyttade till Skåne och arbetade ett par år som layoutare på Kvällsposten i Malmö.
2004 landade hon hos oss på Entreprenad och hon blev snabbt en oumbärlig del av redaktionen.
Förutom att bidra med sin sprudlande kreativitet, sina djupa kunskaper och sitt stora engagemang har hon också varit en fantastisk arbetskamrat, en glädjespridare av rang.
Hade jag inte testat hade jag ångrat mig för evigt.
Vi ska inte påstå att det alltid varit enkelt, har man Ingelas genuina intresse kan allt alltid bli bättre och frågorna har varit många; ska rubriken verkligen vara så tråkig? Finns det ingen bättre bild?
Och då har det bara varit att tacka och ta emot, tack vare Ingelas envetna arbete har vi fått en bättre tidning och mycket roligare på jobbet.
Men så hände det något. En tanke föddes på nytt, slog rot och växte.
– Jag ville prova något nytt, jag ville inte sitta vid ett skrivbord varje dag längre, säger Ingela Poläng.
Som den handlingskraftiga kvinna hon är skred hon till handling; hon begärde tjänstledigt för att gå ME-skolans 30 veckor långa anläggningsförarutbildning.
Sen dess har vi inte sett röken av henne.
– Det har varit jättekul, ler Ingela.
– Från att inte ha kunnat någonting alls har jag lärt mig massor!
Hon, som varit den erfarna, blev i ett slag nybörjaren som måste ställa ”dumma” frågor och kanske göra fel ibland.
– Jag var duktig på det jag gjorde, nu har jag börjat om från början men jag har fortfarande drivet och hade jag inte testat hade jag ångrat mig för evigt, säger Ingela som fyller 50 i sommar.
Varför är det då först nu, mitt i livet, som polletten trillade ner?
– Jag har trott att det inte skulle gå, att det fanns för många hinder. Jag var länge ensamstående med min son och vågade inte hoppa på någon utbildning.
Till slut insåg hon att det faktiskt inte var för sent men visst; det var nervöst att klättra upp i hytten första gången, att dra igång hela maskineriet och försöka bemästra en tiltrotator.
Jag fick kravla ner i gyttjan, det var bara att jobba oavsett väder!
– Det är svårare än man tror, ler Ingela.
– Nu sitter det intuitivt men det är ju inte bara att köra, man måste ha koll på massor runt omkring maskinen också.
Utbildningen gav nya insikter och ibland stod det plågsamt klart att hon var långt ifrån det där skrivbordet.
Den första praktikperioden tillbringade hon till exempel som anläggare.
– Det var lite av en chock att jobba så hårt fysiskt efter 25 år som kontorsråtta, konstaterar Ingela med ett skratt.
Höstregnen hjälpte inte heller till.
– Jag fick kravla ner i gyttjan, det var bara att jobba oavsett väder!
När det var dags för praktikperiod två var det full vinter och Ingela kämpade tappert, långt ifrån värmen i hytten.
– Det var slitigt men lärorikt, det var också bra att få lära sig vilken kommunikation som krävs med grävmaskinisten.
Hon hade först siktet inställt på just grävmaskin men under utbildningens gång har hon vidgat sina vyer.
Jag kunde inte tro att det var så roligt att köra hjullastare – men det är det!
– Jag kunde inte tro att det var så roligt att köra hjullastare – men det är det! Nu har jag fått köra både grävmaskin, hjullastare, vält och minidumper och allt är kul, det är verkligen en lycka att sätta sig i en maskin!
Vuxenutbildningen är inte så lång och Ingela vet att hon har en del kvar att lära. Hon konstaterar dock att grunderna sitter.
– Att gå utbildningen har verkligen stärkt mitt självförtroende, jag inser att jag klarar mer än jag tror. Det har varit en ”bumpy ride” men det har helt klart varit värt det.
Med utbildningsbevis och ett gäng certifikat på fickan är hon nu redo att ta nästa steg.
Först ut är ett sommarjobb, Haparandadottern Ingela återvänder till Tornedalen för att köra bergtruck i midnattssolens sken, med start i mitten av maj ska hon jobba tre månader i Kaunis Irons järnmalmsgruva i Pajala.
– Det kommer att bli så roligt att få köra bergtruck, det har jag inte gjort förut!
Vad som händer sedan är skrivet i stjärnorna men Ingela är inte främmande för att fortsätta jobba på annan ort.
– På lite längre sikt vill jag kanske vara mer på hemmaplan men nu vill jag bara lära mig mer om allt!
Hon funderar också på att ta lastbilskort, för att maxa kunskaperna och få en ännu bredare kompetens.
Jag blir gärna Sveriges äldsta maskinförare!
Drömmen vore att få ett jobb på ett lite mindre företag där hon kan få utlopp för sin obändiga kreativitet.
– Jag vill skapa något, kanske anlägga parker eller trädgårdar – det finns mycket kreativt inom entreprenadbranschen och jag är öppen för allt!
Ingela Poläng vill inte uppfattas som ”spretig” men det är helt enkelt svårt att hålla tillbaka när lusten är så stor.
Och oavsett vilken arbetsuppgift hon får i händerna kan man vara lugn för att hon kommer att jobba hårt och leverera kvalitet, förmodligen ackompanjerat av ett stort skratt och en smittande entusiasm dessutom.
Vi på Entreprenad kan kort sagt bara gratulera den som haffar Ingela till sitt företag, ni gör en kanonrekrytering.
Själv ser hon fram emot en ny och spännande fas i livet.
– En del frågar mig varför jag byter bana så ”sent i livet”. Men det är långt till pensionen, jag kommer säkert att jobba i 20 år till – jag blir gärna Sveriges äldsta maskinförare!
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.