REPORTAGE: Storschaktarna som trivs i stan
Av Almnäs. De sörmländska bergen är små men luriga. Grus och stora bumlingar gör branterna vådliga, minsta felsteg eller ett rullande block under foten kan få en klumpig reporter på fall.
Såna problem har inte jättemaskinen vi är på väg till – en Caterpillar D10 rullar stadigt över både smått och stort, den skjuter tryggt materialet framför sig och backar sedan säkert tillbaka uppför branten.
75-tonnaren har mycket att göra just här på en av de många ”berg” som byggts upp av sprängsten – alla toppar ska planeras ut så att det sedan kan byggas en logistikanläggning här, söder om Södertälje.
– Det är 180 000 kubikmeter, och det blir ännu mer – det ska sprängas ut mer, säger Peter Hedendahl på DXT Entreprenad.
Bandschaktaren är sprillans ny, det har gått bara sex veckor sedan vi såg den i Zeppelin Sveriges monter på Svenska Maskinmässan och DXT Entreprenad är stolta över sin jätte – företaget har inte mindre än tre D10:or, och det var just en D10 som blev startskottet för företaget 2016.
Det hela började med att en av männen bakom bolaget, Michael Haddleton på ABT, kom i samspråk med en kvinna som jobbade på bank. Närmare bestämt på en av de banker som finansierat maskiner till Northland, gruvbolaget som sedermera gick i konkurs.
Snacket gick som det kan göra runt ett middagsbord och bankkvinnan undrade om det möjligtvis fanns intresse för att köpa loss en enorm hjullastare?
– Micke undrade då om det inte fanns några bandschaktare och fick veta att det fanns det ju – en D10, säger Peter Hedendahl.
När herr Haddleton fått korn på en bandtraktor ringde han direkt upp Peter Hedendahl, de båda ingick nämligen i en exklusiv skara bandschaktarfantaster som väntat på just detta – en jättetraktor till ett överkomligare pris.
– Vi är ett kompisgäng som också samarbetat tidigare, jag hade kört både åt Micke på ABT och Magnus Persson på VSM, vi hade nästan köpt en maskin tidigare men hoppat av, berättar Peter Hedendahl.
Kanske var det bättre läge nu? Gänget ville veta.
– Vi tog med oss Anders Boman på Arema och flög upp för att kolla på maskinen – den hade bara gått 6 000 timmar och var i kanonskick!
Vi fick ju ”sälja in” den här maskinen lite mer.
Gänget la ett bud, de fick något motbud men gick segrande ur striden. Med maskinen i hamn bildade man ett gemensamt bolag som numera är indelat i tre delar där Peter Hedendahls bolag äger en, VSM en och där den tredje tredjedelen ägs av ett bolag som ägs av Michael Haddleton och Anders Boman.
Nu återstod bara att hitta jobb åt maskinen, schaktare i den här storleken jobbar normalt sett mest i större gruvor och DXT verkar långt från alla gruvdistrikt.
–Vi fick ju ”sälja in” den här maskinen lite mer, D10 kräver större projekt medan D8 fungerar även på lite mindre jobb, säger Peter Hedendahl.
Gruvmaskinerna monteras ofta upp på ett ställe och jobbar sedan där livet ut. Inframaskiner måste vara mer flexibla, och flyttas från arbetsplats till arbetsplats. Då kan det vara lite körigt att väga 75 ton, noterar Peter Hedendahl.
Det är en tuffare maskin som klarar mer volymer.
– Det blir ju ett annat upplägg och det var ju lite av en chansning.
– Men det var ju ”rätt” pengar, hade det inte fungerat hade vi kunnat sälja maskinen utomlands.
Men det fungerade, konstaterar han.
– Det är en tuffare maskin som klarar mer volymer, det kostar mer att etablera den men det blir billigare i slutänden och det har kunderna märkt.
D10:an har sedan dess markplanerat och flyttat massor på blivande logistikanläggningar, vindparker, flygplatser och grustag.
Det blev så pass mycket att göra att den efter något år fick sällskap av en till, och i våras köpte man alltså in en tredje, just den vi ser i action i Almnäs.
– Våra två första är årsmodell 2012 och 2013, vi tänkte kanske pensionera den äldsta nu när vi fått in årsmodell 2024, säger Peter Hedendahl.
DXT har också fyllt på med bandtraktorer i mindre storlekar och har nu åtta anställda och nio maskiner: tre D6, tre D8, tre D10 och en schaktvagn.
Schaktvagnar ser man sällan på våra breddgrader, DXT:s exemplar är gjort för att dras av en D8 och tas i tjänst vid vissa speciella tillfällen.
– De används inte ofta, man måste nog brinna lite för dem för att göra det.
Det är nästan dubbla maskinen med en D10 och när man ska flytta grejerna får det inte vara för jävla krångligt!
– Det lönar sig sällan att putta massor med en D8 mer än kanske 120 meter och jag vill gärna slippa ta in grävmaskiner och dumprar – tar jag in schaktvagnen kan jag få det lönsamt att ta mig an kanske 350 meter, förklarar Peter Hedendahl.
Själv körde han en D8 innan jätten kom in i hans liv, att gå upp till en tia blev en rejäl förändring.
– Det kändes lite stort! Det är nästan dubbla maskinen med en D10 och när man ska flytta grejerna får det inte vara för jävla krångligt!
Flytta jätten ja. Det är inte helt enkelt, förklarar Peter Hedendahl.
– ROPS-bågen med GPS och belysning måste plockas av, den blir för hög annars – 4,5 meter.
Även utan båge blir det väl högt om den ska skuffas upp på en trailer.
– Munter som sköter alla våra transporter tar bort sidorna på trailern så att traktorn kan ”gränsla” rambalken, förklarar Peter Hedendahl.
Bladet läggs sedan på bordet och rivaren ställs längst bak, sedan hissas allt upp och pallas upp med slipers.
– Banden får hänga i luften, bara centimeter ovanför asfalten, säger Peter Hedendahl.
Han noterar att den första D10:an de köpte specialanpassades så att ROPS-bågen kan fällas ned med ett knapptryck.
– Det ska vi fixa på den här med, då slipper man lossa tolv bultar, säger han och pekar på jätten som står mitt i stenhögen.
Den enda begränsningen är bärigheten på underlaget, den väger trots allt 75 ton.
De tre bandjättarna är fullt upptagna sommaren 2024. Den allra nyaste arbetar alltså i Almnäs, en går i Gävle på ett serverhallbygge och en går i västmanländska Frövi, där enorma tomatodlingsanläggningar är under uppbyggnad.
Peter Hedendahl ser i dagsläget inte mycket som man inte kan använda en D10 till.
– Den enda begränsningen är bärigheten på underlaget, den väger trots allt 75 ton.
– Annars ser jag bara fördelar, den är lika lättmanövrerad och smidig som de mindre maskinerna, den är faktiskt jävligt bra!
När DXT såg dagens ljus var Peter Hedendahl fortfarande aktiv i sin egen firma. Han insåg dock snabbt att det nya bolaget krävde hans fulla uppmärksamhet.
– Numera jobbar jag nästan bara med DXT, jag har inga egna maskiner kvar längre.
Han trivs med att fokusera helt på bandschaktarna, en nisch som kan vara svår att upprätthålla med en mer blandad maskinpark.
A och O är att ha jävligt bra chaufförer, maskinen blir helt värdelös utan det.
– Det fordrar ju att man kommer in på de större projekten, det är inte som att ha en hjulgrävare, man måste jobba för att hitta sysselsättning, kommenterar Peter Hedendahl.
Det räcker inte heller att bara köpa in en bra maskin, fortsätter han.
– A och O är att ha jävligt bra chaufförer, maskinen blir helt värdelös utan det och branschen är liten – gör man ett dåligt jobb går djungeltrumman snabbt.
Själva körandet lär man sig snabbt – fram och bak, upp och ned med plogbladet. Men det krävs mer än så för att göra ett bra jobb, slår Peter Hedendahl fast.
– För att göra ett bra jobb måste man ha blicken för det, man måste lägga upp massorna på rätt sätt och det kan vara en svår konst!
– Man måste ha fallenhet för det, många kan inte få till det trots att de kört ett helt liv.
Bandschaktarfirman håller hårt på sina traktorer men under en period hade man faktiskt en grävmaskin också.
– Själv är jag ju bandtraktornörd ut i fingerspetsarna men vi fick in en jätteduktig kille som absolut ville köra grävmaskin, så då köpte vi in en 40-tonnare, säger Peter Hedendahl.
Själv föredrar han bandtraktorerna, han började köra professionellt redan 1976, när nian var avklarad.
– Farsgubben hade eget företag med en liten D7:a, han tyckte nog jag borde göra något annat, ”det finns bättre jobb än det här”, sa han.
Men vilken far kan stå emot en sextonåring som bestämt sig – pappa Roine kompletterade maskinparken med ytterligare en D7:a hemma i uppländska Rimbo.
– Vi harvade på i olika grusgropar, rätade ut en del jävligt krokiga vägar, byggde terrasser och bröt ny väg, minns Peter Hedendahl.
Hade han haft några tvivel hade karriären nog blivit kort för det började tungt.
– Jag hade inget körkort och pappa var alltid ute och for, morsan skjutsade mig ibland och en vinter fick jag lifta med en kompis som hade en Zündapp 125 – han satte av mig i snöhögen så jag fick gå till min iskalla D7:a.
Bandtraktorerna i mitten av 1970-talet hjälpte inte heller till på samma sätt som dagens maskiner.
– Det fanns ingen GPS och ingen laser och jag hade ju inte någon utbildning alls, farsan försökte lära mig och Vägverksgubbarna hjälpte mig också att flukta, de hade stort tålamod för jag kunde ju inget alls!
När han fyllde 18 och kunde hämta hem ett efterlängtat körkort bildade far och son ett gemensamt bolag och duon fortsatte köra bandschaktare ända till mitten av 1990-talet.
– Då kastade farsan in handduken, han var över 70, säger Peter Hedendahl.
Själv uppskattar han fortfarande varje stund han får bakom spakarna.
– Jag tycker fortfarande att det är kul, särskilt när man får jobba med markmodellering och skapa något.
Den nya maskinen har han följt länge, den levererades den 1 juni men han hälsade på den redan på den amerikanska fabriken i Peoria hösten 2023.
D11? Nej! Den är för jävla stor – 113 ton!
– Det var riktigt kul att få se den redan innan de utrustat den, säger Peter Hedendahl.
Både D9, D10 och D11 tillverkas i Illinoisfabriken, man undrar ju om det kanske väckte en tanke på att gå upp ytterligare en storlek?
– D11? Nej! Den är för jävla stor – 113 ton, ler Peter Hedendahl.
– Då måste man plocka av hytten och allt för att flytta den, det blir för kostsamt, då måste vi hitta jobb som varar i 4-5 år! Det räcker bra med D10!
Se maskinen i rörelse i filmen nedan!
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.