REPORTAGE: 29-årige Ronny blev påbackad av dumper
Av Philip Dahl
STRÖMSTAD. När tidningen Entreprenad anländer till Strömstad station blir vi upphämtade av Anita Lundgren Andersson. Vi sätter oss i hennes bil och kör mot kyrkogården där hennes son, Ronny Rödengen, vilar. Under resan berättar Anita om sina tankar och känslor kring det som hänt.
– En anledning till att jag kontaktade er var en artikel jag läste i Entreprenad från 2017. Företaget Ronny arbetade för uppgav då att man skulle införa backkamera och backsensorer på sina maskiner. Nu är det 2024, och fortfarande saknar många maskiner den utrustningen.
Vi parkerar vid kyrkogården och börjar gå mot Ronnys grav, som Anita besöker en gång i veckan.
Vad känner du när du är här?
– Jag blir ledsen. Ledsen och arg över att sådant kan hända, sådant som inte får hända. Det innebär mycket lidande, inte bara för mig utan också för Ronnys syskon, syskonbarn och hans egna barn. En olycka som kunde ha förhindrats, säger Anita.
Strax efter tolv på Luciadagen 2018 fick Anita telefonsamtalet som förändrade allt.
– Någon från Ronnys kontor ringde och sa att det hade hänt en olycka, att Ronny hade blivit påbackad av en dumper. Mer information fick jag inte, säger hon.
Förvirrad och orolig försökte Anita få tag på andra chefer, men ingen kunde ge henne mer information.
– Det tog en bra stund innan jag förstod vad som hade hänt. Jag var ensam hemma, helt förtvivlad. Jag kräktes på golvet och tänkte att han aldrig kan ha överlevt, men ändå fanns det ett hopp.
I sin desperation ringde hon sin man och bad honom hämta henne.
– Jag packade en väska och tänkte att jag måste åka dit ambulansen kommer att köra.
I videon nedan berättar Ronnys mamma om händelsen från olycksplatsen.
Hon kontaktade även Ronnys far, som bodde i Sandefjord i Norge.
– Han sa: “Anita, jag kan ringa dig sen.” Men jag svarade: “Du kan inte ringa mig sen, det här är allvarligt." Jag bad honom sätta sig på båten och komma.
Medan timmarna gick flög Anita fram och tillbaka i huset. Hon hörde helikoptern och hoppades att det betydde att Ronny fortfarande levde. Ronnys syster ringde, gråtande och förtvivlad.
– Hon sa att hon hörde helikoptern och trodde att Ronny levde eftersom den var i luften. Det var ingen av oss som ville tappa tron på att han var vid liv, säger Anita.
Ovissheten var plågsam. Hon visste inte om ambulansen hade åkt till Norge eller Göteborg. Först strax efter klockan fyra på eftermiddagen anlände polisen till hennes hem.
– Efter så många timmar kom polisen och gav mig beskedet att han var död. Samtidigt kom min man och Ronnys syskon, för polisen försökte samla alla när de berättade.
– Ronnys dotter kom med sin mamma, och dottern hade lucialinnet på sig. Det var tufft.
Nyheten spreds i media innan familjen blev underrättad.
– Det var ute i tidningarna redan före klockan ett att Ronny var död. Hade jag bara gått in på datorn hade jag redan förstått att min son var borta, men ingen av oss tänkte på att kolla nyheterna, säger Anita.
Mitt i chocken och sorgen upplevde Anita också en brist på empati från Ronnys arbetsgivare.
– Det enda hans arbetsgivare gjorde var att ringa och tjata på min dotter om att få Ronnys bilnycklar. “För vi kommer ut och hämtar den", sa de då.
Sorgen har varit svår att hantera för hela familjen.
– Jag blir ständigt påmind eftersom jag ofta passerar platsen där han omkom. Vi blir påminda vid varje födelsedag och familjehögtid. Jag tror inte att någon av oss har hunnit bearbeta sorgen fullt ut, eftersom det var så mycket som hände samtidigt. Polisutredningar och annat. Sorgen kommer efteråt, säger Anita.
Ronnys barn bor kvar i Strömstad.
– Hans äldsta dotter, Elvina, är tolv år och Ronya är fem och ett halvt. Ronya föddes exakt en månad efter Lucia, den 13 januari. Hon har många funderingar om sin pappa.
– Jag försöker svara på deras frågor och visar bilder när de vill, även om det är tungt för mig. Det är svårt att titta på bilder av Ronny utan att bli ledsen.
Ronnys syster, som han var väldigt nära, flyttade till Göteborg.
– Hon klarar inte av att vara här.
Hur var Ronny som person?
– Han hade humor, säger hon med ett litet leende.
– Han var omtänksam, tänkte på allt och alla. Jag saknar hans humor. Han älskade att idrotta, spelade fotboll när han var yngre och innebandy när han blev äldre. Han var också tränare för många barn.
Innebandyklubben startade en minnesfond i Ronnys namn.
– Den ena killen som fick stipendiet nu i våras hade kämpat hårt för att få det. Han påminner om Ronny till sättet, och jag kan imponeras av hur omtänksamma stipendiaterna är, trots att de bara är 14 till 15 år.
– En av dem kom fram och gav mig en stor kram och viskade: “Jag beklagar, Anita.” Han hade också träffat Ronny och sett honom på matcher. Det är hedrande och sorgligt när vi delar ut stipendiet.
Försöker du få med Ronnys barn i detta?
– Ja, jag försöker få med mig Ronnys barn att vara med och dela ut stipendiet. Det är de som kanske ska dela ut det själva om några år.
Vi står tysta en stund vid graven. Idag lever Ronnys minne vidare genom hans barn, Elvina och Ronya.
– Ronny var 29 år, fyra månader och 21 dagar när han gick bort. Det fastnar i huvudet.
Barnen har många frågor om sin pappa.
– Elvina vill gärna titta på bilder och filmer som jag har av Ronny. Ronya frågar ofta: "Hur var min pappa?” Hon har många funderingar och jag märker att hon liknar honom, särskilt i det busiga.
Anita märker att Elvina är rädd för att glömma sin pappa.
– De gjorde allt tillsammans, han var hennes allt. När Ronya kom till världen funderade Elvina på vem som skulle läsa för henne nu när pappa var borta. Dessa funderingar finns kvar än idag.
För att hjälpa Elvina att bearbeta sorgen fick hon åka till Ängelholm hösten 2023 och träffa andra barn som förlorat en förälder.
– Det var nyttigt för henne att se att hon inte är ensam. Sådant stöd borde det finnas mer av, säger Anita.
– Det känns ibland som att alla glömmer bort dem som sörjer och behöver hjälp. Det dras ner på all hjälp som finns att få, även för barn.
Anita betonar vikten av att prioritera familjen framför jobbet.
– Det är något alla borde tänka på. Det är de där hemma som är viktigast, inte jobbet. Man ska inte stressa på arbetsplatsen, även om arbetsgivaren tycker det. Många utsätts för tidspress, men det går oftast inte fortare för att man stressar. Det viktigaste är att alla kommer hem till sina nära och kära. Några minuter extra i åtanke är värt så mycket.
Gravstenen, som tillverkades i Stockholm, pryds av fjärilar som symboliserar Ronny och hans barn.
– Som Elvina, Ronnys äldsta barn, säger: “Det finns ingen finare sten. Min pappa har världens finaste sten.” Hon är stolt över att han har en fin plats där hon kan prata med honom och känna hans närvaro. Den är viktig för barnen och kommer fortsätta vara det.
Året efter olyckan skulle Ronny ha fyllt 30.
– Hela parkeringen var full här på kyrkogården. Alla hans vänner samlades framför stenen och firade hans 30-årsdag. Det var tårar, skratt och allt däremellan. Jag tror att hans vänner behövde tillfället för att prata och bearbeta sina känslor.
När julen närmar sig blir sorgen extra påtaglig.
– Julen har fått en helt annan betydelse för mig. Tidigare var jag alltid i julstämning med tomtar och annat pynt överallt, men inte nu längre. Nu orkar jag inte ens tänka på en julgran.
Varje ny dödsolycka påminner om förlusten av Ronny.
– Jag brukar tänka på den senaste hissolyckan i Sundbyberg, den var också runt jul. Varje dödsolycka blir man påmind om, och tyvärr är de inte få.
Anita uttrycker sin besvikelse över att målet om noll dödsolyckor inte tycks närma sig.
– Regeringen säger att de har nolltolerans mot dödsolyckor, och det kanske vi inte når. Men om vi kan minska antalet genom att installera backkameror och backsignaler på fordon och sänka hastigheterna på vägarna, då har vi gjort mycket.
Hon känner att det ibland saknas konkret handling från beslutsfattare.
– Efter hissolyckan tänkte man att nu ska det hända något. Regeringen lovade så mycket, hade extra möten som man kunde se på tv, men det kändes som att det mest blev ord utan verklig förändring. Då blir man besviken.
Anita har personligen försökt få svar från politiker.
– Jag ringde upp flera som deltog i mötet och frågade vad de uppnådde. Jag undrade hur de ska få ner dödsolyckorna framöver så att sådana tragedier inte inträffar igen, men det kändes som att de inte hade några konkreta svar. De nämnde mer resurser, men om ingen hålls ansvarig hjälper inte det. Det behövs verkliga åtgärder.
Hon upplever att processen efter en olycka är svår för de anhöriga.
– Man är väldigt liten som anhörig. När olyckan inträffar finns det redan brister på plats. Det är svårt att navigera i systemet och få det stöd man behöver, säger hon.
– Det var ingen som representerade Ronnys barn juridiskt. Eftersom ingen var åtalad fick de inte ha en advokat. Hade det gått till rättegång hade de fått det stödet. Det känns som att man står ensam mot ett stort system.
Arbetsmiljöverket kom fram till att det brustit på flera sätt och gjorde en åtalsanmälan. Åklagare inledde förundersökning, men den lades ner efter några månader, eftersom det enligt åklagaren inte gick att bevisa att arbetsgivaren åsidosatt sina skyldigheter enligt lagen.
Anita anser att myndigheterna behöver samarbeta bättre.
– Åklagare, polis och Arbetsmiljöverket behöver jobba mer tillsammans för att täppa till bristerna. Om det finns hål i systemet måste man lagstifta för att stänga dem. Annars känns det som att man stångar huvudet i väggen. Jag har försökt att få till det här med alla, men det är inte lätt.
Kontakt med Arbetsmiljöverket har gjort Anita kritisk till hur arbetsolyckor hanteras.
– Vi har diskuterat lagar och vikten av att inte släppa arbetsolyckor utan åtgärd. De missar att utfärda sanktionsavgifter till företag trots att det är lagstadgat. Jag frågar mig vad vi har Arbetsmiljöverket till om de inte sköter sina uppgifter, säger hon.
Anita anser att myndigheterna inte tar sitt ansvar på allvar.
– Sanktionsavgifterna syftar till att företagen ska följa reglerna för en säker arbetsmiljö. Men när myndigheterna inte bryr sig, vad händer då?
Nu hoppas Anita att hennes berättelse kan bidra till förändring.
– Om vi kan minska antalet dödsolyckor genom att till exempel installera backkameror och backsignaler på fordon, då har vi gjort mycket. Det handlar om människoliv, om arbetare som ska få komma hem till sina familjer.
– Det måste finnas mer kontroll ute på arbetsplatserna, särskilt inom byggbranschen där olyckor ofta inträffar. Tekniken finns redan, men utan bindande lagar som företagen måste följa händer ingenting.
Anita betonar vikten av fysiska säkerhetsåtgärder.
– När tunga fordon rör sig på små områden där människor arbetar borde det finnas staket runt om för att skydda arbetarna. Det måste finnas tydligare och hårdare regler så att företagen inser att de kan få böter om säkerheten brister.
Trots att Arbetsmiljöverket anger att det finns regler kring detta upplever Anita att de ofta ses som rekommendationer snarare än lagkrav.
– Åklagarna säger att det inte är lagar utan bara rekommendationer. Det behövs tydligare lagstiftning för att företagen ska ta säkerheten på allvar.
När det gäller ansvarsfrågan för olyckan är hon tydlig.
– Arbetsgivaren bär huvudansvaret. Självklart har föraren också ett ansvar över sitt fordon, men i slutändan faller ansvaret på arbetsgivaren.
Hon uttrycker besvikelse över att arbetsgivaren inte tagit några märkbara steg för att förbättra säkerheten sedan olyckan.
– På nya fordon tror jag att det finns krav på säkerhetsutrustning, men inte på äldre. Det är inte tillräckligt.
Anita påpekar att liknande olyckor fortsätter att ske, vilket gör ämnet ständigt aktuellt.
– Det var inte länge sedan en ung kvinna blev påbackad av en dumper i Kiruna och omkom. Hade det funnits backkameror på fler fordon kunde vi ha räddat några liv varje år.
Hon understryker vikten av att myndigheter och företag måste tar sitt ansvar.
– Arbetsmiljöverket gör årliga utvärderingar som regeringen får ta del av. Man borde kunna se var insatser behövs för att minska arbetsolyckorna. Det sker många olyckor där arbetare kläms eller blir påkörda, men ändå görs inte tillräckligt. Företagen går fria, och det måste förändras.
Anita avslutar med en uppmaning till alla som arbetar i riskfyllda miljöer.
– Var försiktiga på jobbet. Jag anser att det finns en fara varje dag inom bygg och anläggning samt på vägar där tunga fordon rör sig. Det finns de som sitter hemma och väntar, och de där hemma är värda allt.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.