Sprängarparet från Sikeå
Yttersjö. Ödet tar god tid på sig ibland. Så var det för Åke Gustavsson, som fick vänta länge, både på det rätta yrket och på den rätta kvinnan.
För inte var det mycket som talade för dynamit när han började som slaktarlärling efter nian. Med bas i Luleå nödslaktade han sjuka kor, hästar och grisar.
– Jag byggde upp ett företag tillsammans med några kompanjoner, säger han där han sitter nedsjunken i skuggan i Yttersjö, några mil söder om Umeå en solig sommardag.
Efter några år som slaktare slog han an en annan sträng.
– Jag fick för mig att bygga om ladugården till ett hönseri och skaffade 2 000 höns, sedan köpte jag en hjullastare för att kunna ta undan gödsel och utföra andra mindre jobb på gården.
Ryktet om den hjullastarförsedda hönsfarmaren spred sig, och han fick ideliga förfrågningar om att utföra jobb.
Som obotlig entreprenör var det svårt att låta bli, han började jobba som anläggningsentreprenör men körde också turistbuss och startade ett hemslakteri med både kylrum och utrymmen för styckning.
Hönseriet fasades så småningom ut och hjullastarjobben tog över. Han såg med tiden att mindre sprängare var något av en bristvara i övre Norrland. Den obotlige entreprenören kunde inte stå emot, 1987 började han gå kurser och skaffade sig lilla sprängkortet. Och med sprängningen hittade han hem.
– Ja, så är det nog. Hade jag börjat med sprängning när jag var yngre hade jag nog hållit mig till det, säger Åke Gustavsson.
Han gick fler kurser och skaffade sig en borrigg
– Efterfrågan på sprängning ökade och det gick hand i hand med att mitt eget intresse ökade, säger han.
1994 omvandlade han företaget till ett aktiebolag, Å.G Sprängare AB. Han lämnade också Norrbotten och slog ner bopålarna i Sikeå, några mil norr om Umeå. Han fortsatte att jobba ensam men trivdes gott ändå.
– Det är en speciell bransch, man ska vara himla nyfiken och beroende av den där kicken som andra kanske söker i narkotika. Man blir inte less på det här jobbet, hur mycket man än tycks kunna blir man ändå lite nervös när det är dags att spränga eftersom det är naturen som bestämmer, säger Åke Gustavsson.
Så, för åtta år sedan, smällde det till på ett helt annan plan. Han träffade Ulrika, hon flyttade till honom i Sikeå och paret insåg att det skulle bli tufft för henne att pendla till sitt gamla jobb i Hörnefors, nästan nio mil därifrån.
- Jag jobbade i barnomsorgen där, säger Ulrika Gustavsson, som även hon tar en välbehövlig vattenpaus i skuggan denna outhärdligt heta dag.
Åke föreslog rätt snart att hon skulle lämna sitt gamla yrke och göra honom sällskap på berget.
– Jag började ju bli äldre också och det var läge för att få vara två på arbetsplatsen, säger han.
Och Ulrika tvekade aldrig inför att byta barnomsorg mot bergsprängning.
– Det blev mycket nytt på en gång, ny karl, ny ort och nytt jobb, men det gick bra, skrattar hon.
Sagt och gjort. De två slog sig samman, Ulrika började som praktikant och insåg snabbt vilket omväxlande och roligt arbete maken hade.
– Det gick helt lysande, berömmer Åke Gustavsson.
Sedan dess har Ulrika haft fullt sjå med både jobb och utbildningar. Sprängkort och borrkort är redan inlästa och hon håller som bäst på att ta C-körkort.
– Hon jobbar dagligen ute på fältet, det är inte som i många andra entreprenörsfamiljer där frun sköter pappersarbetet, säger Åke Gustavsson.
Det har gått fort och ibland svindlar tanken. När Ulrika Gustavsson nyligen övningskörde lastbilen ner till Laxå för att hämta en ny borrigg insåg hon vidden av det hela.
– Jag är 49 år och kör lastbil! Det hade jag aldrig trott i min vildaste fantasi när jag jobbade inom sjukvård och barnomsorg!
Åke, som körde traktor hemma på gården innan han ens nådde ner till pedalerna, betonar att hustruns prestation är anmärkningsvärd.
– Hon har aldrig sysslat med det här innan, men nu tar hon alla kort och måste dessutom lära sig massor om allt som händer runtomkring vid ett bygge. Det är fantastiskt.
Ulrikas intåg i firman ledde till ett lyft, inte bara på det personliga planet. Eftersom makarna tvingades anpassa utrustningen för att passa henne vann även Åke en hel del ergonomi.
Arbetsmiljömässigt har det blivit dubbelt så bra, det underlättar mycket för mig att vi anpassat utrustningen så att man inte måste vara så stark.
I likhet med många andra män hade han litat till sin styrka lite för mycket och fnyst åt de hjälpmedel som faktiskt finns.
– Att till exempel använda en kärra i stället för att kånka och dra betyder mycket, inte minst när man är äldre. Jag var inte så noga med det innan så när Ulrika kom in blev det dubbel effekt, säger Åke Gustavsson.
Det finns inte många kvinnliga sprängare i Sverige. Ulrika har inte hört talas om fler än kanske en handfull kollegor. Både hon och Åke välkomnar fler kvinnor i anläggningsbranschen.
– Det är en mycket lämplig bransch för kvinnor, de kan tillföra mycket inte minst när det gäller design och slutarbete, där kan många karlar vara rätt truliga. Sedan blir det ofta en gemytligare stämning med kvinnor på arbetsplatsen, säger Åke Gustavsson.
– Kvinnor borde ta chansen i de mer mansdominerade yrkena, det finns mycket hjälpmedel, dessutom är det roligt, ofta med bättre villkor och mycket bättre betalt än många kvinnoyrken, tillägger Ulrika Gustavsson.
Makarna Gustavsson har både verkstad och garage hemma i Sikeå. Med sig på jobben har de alltid en kranbil utrustad med sju sprängmattor.
– Då kan man alltid starta ett jobb, säger Åke Gustavsson.
Borrvagnen är helt nyinförskaffad, en Atlas Copco Roc T15. De har också en trailer och en sex-tons Kubotagrävare.
– Med grävaren kan vi serva oss själva med avtäckning och justeringar, kommenterar Åke Gustavsson.
Företaget har också en fyrhjulsdriven traktor med dumpervagn.
– Vi gör en del montagejobb med kranbilen, monterar limträstommar och takstolar. Sedan planerar vi en hel del tomter, säger Åke Gustavsson.
Sprängningen upptar dock 90 procent av firmans tid och jobben, som mestadels görs för de stora byggbolagen, utförs i Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland.
Både Åke och Ulrika har vuxna barn. De behöver inte skynda hem på kvällarna och tar ofta husvagnen med sig ut på jobb. De har blivit något av ett radarpar ute på berget, samarbetet flyter friktionsfritt, båda hugger i när borriggen gnäller, de turas om att fjärrstyra riggen, tar sprängtekniska beslut tillsammans och pustar ut i skuggan tillsammans.
- Det blir himla gemytligt om man har möjlighet och man tycker om både jobbet och varandra, säger Åke Gustavsson.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.