23948sdkhjf

Hyveln är kung i Balsjö

Hyvelentusiasten Per Lindqvist avskyr att skruva men bygger ändå om slitna maskiner för få råd att slippa lägga skambud. – Jag vill få betalt för det jobb jag gör, annars låter jag hellre maskinerna stå.

Balsjö. En rostig lingrävare välkomnar besökarna till Balsjö industriområde strax utanför Bjurholm, Sveriges till folkmängden minsta kommun och en ångermanländsk bastion som resolut placerats i södra Västerbottens län.

Området domineras av Balsjö Maskin som grundades i mitten av 1980-talet sedan både återförsäljare och försäkringsbolag efterlyst en demonteringsverksamhet i trakten. Lars Lindqvist, som arbetade som säljare på Caterpillars lokala återförsäljare, tog sig an uppdraget, hyrde in sig i ett hus vid den gamla sågen i Balsjö industriområde och startade tillsammans med flera partner Balsjö Maskin, som demonterade, köpte, sålde och reparerade entreprenadmaskiner.

I samma område fanns en liten maskintillverkare, ÖMF Skogsmaskiner. Företaget gick i konkurs i början av 1990-talet, maskiner och inventarier såldes ut och till slut återstod bara tre verktygsskåp och namnet, ett tomt bolag som Lars Lindqvist tog över tillsammans med sina två barn. Det tomma bolaget förblev tomt tills den dag Kaj Johansson Åkeri i Vännäsby kom med en förfrågan, kunde månne delägaren, tillika maskinföraren, Per – Lars son – köra dumper åt dem? Det kunde han.

– Jag sa upp mig, ett par år senare hade vi två dumprar och ytterligare några år senare köpte jag en väghyvel när Kajs hade ett hyveluppdrag i Umeå hamn som de ville ha hjälp med, säger Per Lindqvist, som sedan dess på helt egen hand utvecklat företaget till ett entreprenadföretag som sedermera fick namnet Balsjö Vägteknik.

Att köpa en väghyvel kan tyckas djärvt för en relativt färsk förare, det är en omvittnat svårbemästrad maskin. Men Per Lindqvist har alltid haft en stark dragning till just hyvling.

– Jag har alltid tyckt att det är roligt med hyvlar, jag hade provkört en hyvel ett par somrar tidigare och när jag fick förfrågan slog jag till.

Ett par år senare sålde han hyveln och köpte en annan, ett bedagat exemplar som gått länge i byn.

– Jag köpte den, fixade till den och började preparera vägar, främst åt Holmen skog.

När han sedermera sålde hyveln lät han skogskontraktet följa med maskinen och lovade att inte hålla på med skogsvägar mer. Hyvlar förblev dock verksamhetens kärna för Balsjö Vägteknik och Per Lindqvist åtar sig gärna de uppdrag andra hyvelförare skyr.

– Jag gillar inte grushyvling och att hålla på med dåliga skogsvägar, då är det roligare att köra på planer där hyveln nästan inte ryms.

– Jag har skaffat egen laserutrustning och jobbar gärna med husgrunder, planer och cykelbanor innan asfaltering, jag har också gjort en hel del jobb på Botniabanan.

Väghyveln han kör just nu är en sexhjulsdriven Caterpillar 143 H av 2004 års modell.

– Den är relativt ny och har en nyare motor som går avsevärt billigare än årsmodellerna innan.

Hyveln hade gått 9 000 timmar när den köptes in för två år sedan. Sedan dess har den bland annat fått nya skärmar.

– Jag vill ha det tajt, det är kanske för tajt för en del, det ryms inga snökedjor men det har jag aldrig ändå, det blir kanske lite känsligare men det skvittrar mindre och jag tycker att originalskärmarna är alldeles för klumpiga.

Flera nya strålkastare har monterats på hyveln, en av dem riktas rakt ner i marken strax innan plogbladet.

– Den ska sprida ljus i arbetsområdet, förklarar Per Lindqvist.

Han har också monterat centralsmörjning, åtgärdat glapp i boggilådan och bytt bussningar i framvagnen, maskinen har också fått extra hydraulik.

– Jag ville få fler funktioner.

Hyveln har en ovanligt hög hytt, en finess Per Lindqvist letat länge.

– Nu kan jag stå raklång i hytten, det är bra till exempel när man ska justera runt en brunn. Nackdelen är att det blir svårare att flytta hyveln på trailer.

Maskinen har också fått extra hydraulik, för att möjliggöra fler funktioner som till exempel strängspridare och plogvinge.

Per Lindqvist köper alla sina maskiner, inte minst hyvlarna, begagnade och betraktar dem i princip som ett råmaterial som han sedan formar efter behag – i princip alla maskiner byggs om, de får i alla fall nya skärmar och ny belysning.

– Alla maskiner – bilar med för den delen - har för dåligt ljus, det är verkligen inte anpassat för Norrlands mörka skogar.

Han lägger oerhört mycket tid på att fixa till maskinerna, och hinner sällan köra dem särskilt länge innan det dyker upp intresserade köpare.

– Jag säljer ofta, jag klarar mig bra eftersom jag fixar upp maskinerna allt eftersom, sen finns det alltid någon köpare och jag kan köpa en annan maskin som är i ännu sämre skick och ta mig an den.

Nå, det fungerar ju bra eftersom han uppenbarligen älskar att skruva. Eller?

– Att skruva är pest, jag gillar det verkligen inte. Men jag gillar resultatet och jag har många idéer, jag ser målet och då går det bra.

Maskinerna han köper är i snitt tio år gamla. Det slinker dock in modernare exemplar emellanåt.

– När Island gick i konkurs köpte jag en Cathyvel som bara gått 1 600 timmar, jag gjorde i ordning den och bestämde mig för att den skulle jag behålla, den var fin och det var dessutom den sista modellen med traditionellt spaksystem och ratt.

Men när köparen till en annan, mer påkostad, sexhjulsdriven hyvel drog sig ur stod han där med två och när ett norskt bolag sedan slängde lystna blicka på den isländska hyveln blev det svårt att slingra sig.

– Jag begärde ett riktigt högt pris, men så gick de med på det! Då var det ju bara att sälja.

Hyveln är kung på bygget, en hel del andra maskintyper har dock passerat revy på företaget, en bandschaktare här och en traktorgrävare där, allt beroende på vilka uppdrag som trillat in. En hjullastare finns alltid, i dagsläget har Per Lindqvist en Ljungby L13 som mest utför småjobb i Bjurholm, en reservhjullastare finns som back up. Företaget har också två lastbilar för eget bruk och en militär bandvagn 206 av 1986 års modell. Maskinen införskaffades 2007 sedan hans älgfarmande granne fått korn på två bandvagnar.

– Han ville ha en för att preparera skoterleder och jag ville ha en mest för att kunna trampa ihop myrvägar och vintervägar, den är perfekt för blöta underlag, om den kör ner i myren flyter den eftersom den är amfibisk, säger Per Lindqvist, som faktiskt inte byggt om den gröna maskinen.

– Men den har fått extrabelysning, givetvis!

Per Lindqvist saknar anställda och lejer in två F-skattare med ojämna mellanrum. Själv har han många järn i elden och tvingas ibland hyra ut sina maskiner för att få tid till andra projekt. I vintras körde han pistmaskin i Narviksfjällen, 2005 tillbringade han åtta månader som FN-soldat i Afghanistan, ett par år senare fick han hyra ut maskinerna när han köpte en konkursdrabbad guldgruva i Ghana och gav sig ut i vildmarken för att ta rätt på de maskiner som han trodde skulle finnas där.

– Det gick sådär, på papperet fanns det maskiner för tio miljoner, men allt vi hittade var en grävmaskin i djungeln som verkligen inte var i skick, säger Per Lindqvist med ett leende.

Kanske blir det fler äventyr framöver, i vinter är det dock framförallt hyvling i Umeå hamn som gäller.

– Vi har uppdraget själva numera, det är främst isrivning.

Han trivs med maskinerna, men det har börjat skava med entreprenadbranschen.

– Det är dåligt betalt och har man mycket maskiner igång måste man kriga hela tiden. Eftersom jag köper billigt och fixar maskinerna under resans gång har jag råd, men entreprenadbranschen känns inte sund i dag, många kör så billigt att det inte går ihop, då är det fel någonstans.

När beställarna bara ser till priset blir det svårt att känna riktig arbetsglädje anser han.

– De ser inte till hela bilden, bara till timtaxan. Just nu är entreprenadbranschen inte så rolig. Jag vill få betalt för det jobb jag gör, annars låter jag hellre maskinerna stå.

Entreprenörerna bör stå på sig mer, anser han.

– Många gör det, det är ju positivt, men många är också missunnsamma, har de fem maskiner och får jobb som räcker till sex vill en del inte dela med sig, de lejer inte in en sjätte maskin utan köper en, anställer en till och står sen där med för mycket maskiner när jobbet är över.

Han är beredd att ta steget fullt ut om det inte blir bättre.

– Kan jag inte göra ett bra jobb säljer jag grejerna, jobb finns det alltid, jag är inte orolig.

———————————————————————————————

Entreprenadbranschens egen tidning!

Följ oss på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube

Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.

Kommentera en artikel
Utvalda artiklar

Nyhetsbrev

Sänd till en kollega

0.11