8

Bilder

– Att köra maskin har många fördelar, det är inte lika fysiskt krävande och det är kul att gå till jobbet, säger Johanna Axelson. Foto: Ulrika Andersson

Nynäshamn. De stora Polenfärjorna tornar upp sig bakom Johanna Axelson och hennes hjulgrävare, de gapar dock tomma så här på fredagseftermiddagen, både bilar och passagerare har lämnat fartygen och frid råder i den annars så hektiska hamnen.

– När båda båtarna ligger inne är det mycket trafik och bara att hålla sig undan, kommenterar Johanna Axelson.

Hennes grävmaskin, en 2013 års Hitachi 140 på 16-17 ton försedd med tiltrotator, schakt- och stödben, går som underhållsmaskin i hamnen och arbetsuppgifterna varierar, Johanna Axelson har satt upp grindar, grävt ner elkablar, fyllt ett par slukhål med mera med mera under de sex veckor hon arbetat här.

– Det är mycket varierat, det gillar jag.

Hamnen är stor och alltid finns det något som behöver göras, Johanna Axelson jobbar fulla dagar men det är sällan hon sitter åtta timmar i sträck i maskinen.

– Jag går gärna ut och skottar eller drar lite rör, det är bara skoj och jag vill inte sitta fastklistrad, ler hon.

Hennes ekipage är enda grävmaskin på plats och hon kan bara förlita sig på sig själv när något går galet.

– Skulle något större gå sönder tar vi in en servicebil men smågrejer gör jag själv, jag byter lampor, gör de dagliga kontrollerna, smörjer och håller maskinen ren.

Just den här dagen har hon faktiskt fått tillkalla hjälp.

– En toppmutter på gripen hade gått så en servicebil fick komma hit och fixa.

Johanna Axelson arbetar på Hasab, Håkan Andersson Gräv och Bygg, ett Järfällaföretag som fungerar som underentreprenör i Nynäshamns hamn.

Hamnuppdraget skulle vara en dag men sex veckor senare är hon och Hitachin fortfarande kvar och hon jobbar på i väntan på nya besked. Vad som väntar sedan står skrivet i stjärnorna men det är vardagsmat för Johanna Axelson som sällan vet långt i förväg vart hon och maskinen ska styra kosan.

– Det kan ringa när som helst, då är det bara att kasta sig i väg.

– Men det är roligt med variation, man vet aldrig var man hamnar, somrarna är hektiska, på vintrarna är det lite mindre jobb men då får man skrota runt på företaget, serva maskiner och lastbilar, konstaterar Johanna Axelson.

Det var egentligen inte alls meningen att hon skulle sitta bakom spakarna i en grävmaskin. Johanna har i princip vuxit upp i ridhuset och kärleken till hästarna avgjorde både skol- och yrkesval, Efter avslutad gymnasieutbildning, inriktad mot häst- och jordbruk, fick hon anställning på en hästgård i Uppland. Hästarna ligger henne fortfarande varmt om hjärtat men det slitsamma yrket tog ut sin rätt efter ett par år.

– Jag tröttnade på stalljobb, det är verkligen 24 timmar om dygnet och man får inte betalt för den tid man lägger ned, det går liksom inte att ha ett liv, säger Johanna Axelson.

Jobbet var dessutom tungt fysiskt, hennes föräldrar märkte att hon inte mådde bra och uppmuntrade henne att försöka hitta andra jobb.

Hon hade kört hjullastare under utbildningen och när hon till sist sa upp sig var det främst hjullastarjobb hon sökte.

– Jag tyckte alltid att det var kul med maskiner och jag tänkte inte sätta mig på något kontor.

Jobbletandet gick lite trögt när en släkting bistod med nya infallsvinklar.

– Jag åt lunch med min farbror som tyckte att ”ska du inte börja köra grävmaskin då?”

Hon hade inte funderat på större maskiner tidigare men tanken slog rot.

–Jag hade aldrig sett en grävmaskin på nära håll men tänkte att man kan väl testa.

Farbror Tobias hade inte bara goda råd att erbjuda, han jobbar på Hasab i Järfälla och brorsdottern fick därför chansen att bekanta sig med grävmaskinerna direkt.

– Jag fick testa en 1,5-tonnare och bara ”smådutta” lite, säger Johanna Axelson.

Försöket slog väl ut, Johanna Axelson fattade tycke för grävmaskinerna och beställde en distansutbildning från BYN. När hon sedan hade förarbeviset i handen fick hon chansen att gå som lärling på Hasab.

– Det är bra att gå som lärling, att få börja lite lugnt och få upp självförtroendet, konstaterar Johanna Axelson.

Den första vintern gick hon bredvid sin farbror, för att kunna erövra yrket i lagom takt.

– Min farbror var bra, han stod och tittade och kunde ta över om det blev panik.

Hon började med de lättare körningarna, svårighetsgraden ökade gradvis och ju bättre hon blev, desto mindre stöd behövdes.

– Till slut fick han gå och fika när jag jobbade.

Johanna Axelson är tacksam för sin farbrors insats, hon uppskattar också att beställarna lät henne hänga med ut i verkligheten trots att hon inte var fullärd.

– Jag hamnade på bra jobb, de sa att ”det är OK, ta din tid”. Jag fick den tid som behövdes för att bli en bra förare och blev det stressigt kunde min farbror rycka in och köra, så ställde jag mig på sidan.

Med tiden kunde hon ta sig an allt mer avancerade uppdrag och när våren kom fick farbror Tobias respass.

– De sa att han kunde sticka nu, nu klarade jag mig själv!

Att köra maskin kunde hon, för att bli en fullfjädrad förare behövde hon också skaffa sig erfarenhet, både av det positiva och av det negativa slaget. Johanna Axelson minns tydligt det första jobbet på egen hand, en gräsmatta i en slänt och en 3,5 ton tung grävmaskin.

– Det första som hände var att jag drog av en larv.

Ensam i Nacka med en obrukbar maskin, det var inte så hon föreställt sig den första dagen på helt egna ben.

– Man vill ju göra sitt bästa på första jobbet och jag fick lite panik, men sen lugnade jag ner mig, jag ringde efter gubbarna och de bara skrattade.

”Gubbarna” var generösa nog att förklara att en sån sak kan hända den bäste, visst fick hon bjuda alla på tårta men hon kunde snabbt skaka av sig missödet och sedan dess har hon kört på.

– Jag tycker det är kul med större maskiner, att få lyfta grejer och serva människor, säger Johanna Axelson.

– Grävmaskinen är dessutom så mycket mer än en hjullastare, grävmaskiner har ju också pallgafflar och jag tycker det är roligare att stå och schakta än att flytta på grejer.

Rekrytering lyfts ofta fram som en av entreprenadbranschens största utmaningar, inte minst anses det svårt att locka unga till yrket.

– Ibland tror jag att man letar på fel ställe, säger 22-åriga Johanna Axelson, som konstaterar att det inte är många av hennes gamla klasskamrater som hittat till entreprenadbranschen.

– Många vet inte hur man ska ta steget och tappar intresset.

– Om branschen visade upp sig mer, så att man vet att det går att bli maskinförare, att yrket finns och hur man ska göra för att komma in kunde kanske fler hitta rätt.

Själv hade hon tur, konstaterar hon.

– Jag hade tagit reda på att man behövde ta förarkort men när jag såg att det kostade en massa pengar gav jag upp, sen fick jag hjälp och gled in på en räkmacka.

Räkmackan gled dessutom åt rätt håll, Johanna Axelson har hittat hem.

– Det är ett roligt jobb och man blir betydligt mer uppskattad än när man jobbar med hästar.

Hästarna finns kvar i hennes liv, hon rider på fritiden men på jobbet föredrar hon andra hästkrafter.

– Att köra maskin har många fördelar, det är inte lika fysiskt krävande och det är kul att gå till jobbet.

En annan fördel är att arbetstiden är mer strukturerad, är det lunch är det lunch, åtminstone nästan jämt. Framförallt uppskattar hon att maskinen kan stängas av.

– När man är klar är det bara att vrida av nyckeln och gå hem, så är det inte när man har ansvar för 20-25 hästar som kan bli sjuka eller behöver annan tillsyn dygnet runt.

Johanna Axelson ser alltså fram emot att kunna arbeta länge med maskiner.

– Men jag kanske inte alltid kommer att köra grävmaskin, jag vill prova fler maskiner och målet är att starta eget.

Tanken är att skaffa erfarenhet och knyta kontakter för att sedan kunna bedriva en verksamhet där det hon bygger i dag blir till konkret nytta för många människor i många år.

– Det jag gjorde när jag jobbade i Värtahamnen kommer man att kunna se om 50 år, det är roligt, det vill jag göra mer av!

———————————————————————————

Entreprenadbranschens egen tidning!

Följ oss på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube! 

Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.