"Maskinen är mitt ansikte ut mot kund – den visar vem jag är"
Av 
Solna. Det är fredag och arbetskamraterna har redan hunnit göra helg när Eva-Lena Krusell tar ett par stadiga kliv upp på sin 26-tonnare.
– Jag vill ta ner allt som är stöldbegärligt inför helgen, det rör sig mycket kufar här, säger hon och plockar ner GPS-antennerna.
Det är en vacker men kall dag i februari och Hitachigrävaren glänser där den står parkerad. Det fladdrar lite vid skopan – det visar sig att tiltrotatorn är delvis insvept i en plastkasse eftersom den varit avställd i dag.
– Äh, jag har den där för att det kanske kommer att regna – nog för att den tål det, men jag är så petig, ler hon.
Eva-Lena Krusell skäms inte för att vara noga med sin maskin och hon är är minst lika petig med jobbet – det ska göras ordentligt.
– En kollega lärde mig tidigt – ta en minut extra och gör det ordentligt från början, i stället för att lägga fem minuter på att göra om allt sen.
Det tar inte längre tid att göra rätt, konstaterar hon.
– Tvärtom spar man tid.
Det är tre veckor sedan hon kom till just det här projektet – ett stenkast ifrån den stora postterminalen i Tomteboda.
– Vi terrasserar för KC-pelare, det ska byggas ett bussgarage här, förklarar Eva-Lena Krusell.
– Vi ska ta oss ner till en viss höjd – de tror att stenen kommer att ta slut men jag tvivlar, ler hon.
Eva-Lena Krusell är omvittnat duktig bakom spakarna och det är uppenbart att hon brinner för jobbet.
Hon har jobbat med maskiner sedan mitten av 1980-talet och länge var det New Holland Kobelco som låg hennes hjärta närmast.
Nu har dock ett annat fabrikat snott åt sig förstaplatsen – när det var dags att välja maskin sist visade det sig nämligen att Kobelcon förlorat lite av sin stjärnglans.
– De var inte som förr – det krävdes powerläge och nästan maxgas för att det skulle hända något och då blev jag besviken.
Därmed fick ett nytt märke chansen, och än så länge är hon mer än nöjd.
– Nu är jag så kär i Hitachin – den är följsam, smidig och rapp, ler Eva-Lena Krusell.
– Jag trodde aldrig jag skulle få bort Kobelcostämpeln från min panna, men det gick!
Till sin hjälp har hon alltså en Hitachi ZX 225 USLC-6 av 2018 års modell, en bandgrävare på drygt 26 ton försedd med Leica geosystem, GPS och en Rototilt R6.
Maskinen har gått 1 100 timmar och hon tar hand om den noggrant – den ses över dagligen och fylls på med fett och adblue i god tid.
Att hålla den ren både inuti och utanpå är en självklarhet och att köra utan skor är en hederssak anser Eva-Lena Krusell.
– Jag har kört barfota sedan 1990-talet, jag hade länge en vit heltäckningsmatta i hytten och blir det bara mindre kallt ska jag sätta in en luddig fin matta i den här också.
Att hålla ordning är viktigt av flera anledningar.
– Dels blir hållbarheten bättre men framförallt är maskinen mitt ansikte ut mot kund – den visar vem jag är och att komma med en smutsig maskin som inte hållits efter inger knappast förtroende, förklarar hon.
Hon har varit grävmaskinerna trogen under sin tid som maskinförare.
– Det är det som är roligast och det som jag brinner för.
Roligast av allt är kanske bandgrävare i storleken 22-26 ton, förklarar hon.
– Då är man kapabel att klara hela kedjan själv – man kan planera lite, fylla några bilar och sedan dra ut en singelhög medan man väntar.
Fast egentligen var det ju långtradarchaufför hon skulle bli. Som liten flicka hemma på bondgården i Öja tittade hon längtansfullt på mjölkbilen som kom varannan dag
– De var mina idoler! Jag kunde åka med en sväng för de körde förbi senare på samma tur.
Hon såg därför till att utbilda sig på transportprogrammet, trots att det innebar att hon måste flytta till fastlandet.
Efter gymnasiet flyttade hon hem till Gotland igen, med C-kort och utbildningsbok på fickan skulle hon bara köra lite grävmaskin i väntan på E-kort.
– Men det var alldeles för roligt att köra grävmaskin, så det blev aldrig något med det där E-kortet!
I stället började hon jobba på Arnes maskinstation i När.
– Jag var så glad över att få chansen, det var inte så vanligt med tjejer som körde maskin 1985, minns hon.
Hon grävde för bevattningsdammar, täckdikade och jobbade för kommunen och satte stolp åt Geab och Televerket, nyttiga erfarenheter för en nygräddad förare.
Efter knappt två år dök konjunkturen och hon blev uppsagd. Hon vägrade dock ge upp.
– Jag flyttade till 08-land – där fanns det mer jobb.
Hon fick jobb på Grundab, körde åt Skanska och byggde parkeringsgarage i Solna.
Hon gick sedan vidare till Q-schakt men när 1990-talet, med tillhörande byggkris, kom blev det svårare att hitta längre anställningar.
– Det varade från tre veckor upp till sju månader , jag hoppade runt mellan firmorna.
Hon kämpade för att hålla sig flytande och fick också morska upp sig på arbetsplatser som inte alltid var så inkluderande.
– Det var lite hårdare klimat i Stockholm, många ville trycka ner en.
Hon vill inte kalla det mobbing, men konstaterar att en ny förare alltid behöver ett visst stöd när han eller hon kommer till en ny arbetsplats.
– Det är viktigt att känna att det finns någon som tror på en, även om man själv inte alltid gör det.
1994 började hon jobba för Transschakt i Uppsala. Där stannade hon i 4,5 år. Hon arbetade nästan lika länge på en annan Uppsalafirma – Kjs.
Sedan återvände hon till Stockholm till en firma där hon blev kvar i drygt elva år och nu har hon arbetat för Täby Maskin i drygt 2,5 år
– Jag trivs jättebra, säger Eva-Lena Krusell.
Den 6 augusti 1985 fick hon sitt första maskinförarjobb. Nästan 34 år senare konstaterar hon att det hänt mycket på tekniksidan.
– När jag såg den första tiltrotatorn i slutet av 1980-talet tänkte jag ”vilken grej, det där kommer jag aldrig att lära mig”!
Det dröjde några år innan hon fick prova på nymodigheten men då fattade hon poängen direkt.
– Nu kan jag knappt förstå hur man singlade runt en grund med dränering utan tiltrotator – man har blivit så jävla bortskämd!
Hon var lite misstänksam även när hon fick nosa på en GPS för första gången, för ungefär tio år sedan.
– Jag var anti GPS länge men sen insåg jag att det inte var så avancerat och nu kör jag mer med GPS än utan.
De dryga 30 år som gått har inneburit även andra förändringar noterar hon – på 1980-talet körde alla med dörren öppen, för att kunna kommunicera med diverse personer som sprang runt maskinerna.
– Det fanns alltid gubbar som skulle rapportera höjder och riktning – nu sköter GPS-en om allt.
Även i byggbodarna har det skett en hel del.
– Nu är de inte tapetserade med porrbilder längre, det är mycket professionellare stämning.
Numera finns det också en hel del kvinnliga kollegor ute på byggena, även om hon gärna ser ännu fler.
– Jag har fått mer skinn på näsan men jag vill ju tro att det är lättare i dag för en nykläckt kvinnlig förare än det var för mig då, att de inte har ögonen på sig på samma sätt som jag hade.
Behovet av förare är stort och många framhåller vikten av att även kvinnor söker sig till yrket.
Eva-Lena Krusell hoppas att det ska lyckas, men noterar att kvinnor ofta särbehandlas även i dag.
– Jag vet flera som brunnit för att köra maskin men som har gett upp eftersom de blivit dåligt bemötta på arbetsplatserna.
Hon hoppas ändå att fler ska få upp ögonen för ett roligt och varierande jobb.
– Jag skulle inte tveka att rekommendera yrket för en tjej som är sugen på att köra maskin – ingen dag är den andra lik, det är ganska fritt och ofta med bra arbetskompisar. Bara att se årstidernas skiftning utanför är härligt!
– Det är också ett skapande jobb där man kan komma tillbaka flera år senare och se att ”det där har jag gjort”, man får också se många olika platser och träffa mycket folk.
Själv ångrar hon inte att hon valde bort den där långtradaren.
– Det är få förunnat att kunna säga att man ännu älskar sitt jobb efter 34 år – då har man nog hamnat rätt.
———————————————————————————————
Entreprenadbranschens egen tidning!
Följ oss på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube!
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.