23948sdkhjf

Dubbelt upp för färgstark entreprenör "Vi märks!"

Mysko maskiner, alpina ambitioner och förare med dubbla kompetenser. Peter Collin är entreprenören som märks. –  Jag får ofta höra att ”dina maskiner ser för jävliga ut” –  men det är bara bra!

Rosersberg. Peter Collins maskiner får kanske en och annan att hoppa till – det kan vara en turkos Volvodumper eller en Caterpillargrävare där stora turkosa partier skär sig lite lätt mot det klassiskt gula.

– Vi märks, ler Peter Collin, vd och ägare på på Peter Collin Grävmaskiner AB, som grundades 1995.

Nåt 25-årsfirande blev det av lätt insedda skäl inte under coronaåret 2020 men det har runnit mycket vatten under broarna sedan starten.

– Det har hänt en hel del, konstaterar Peter Collin, när Leveranstidningen Entreprenad hälsar på företaget som har sin bas på Hargs Säteri.

Till att börja med var det inte alls självklart att han skulle starta eget –  särskilt inte inom entreprenad.

–  Jag har alltid velat bli bonde, säger Peter Collin, Sollentunasonen som bodde granne med en gård under barndomen.

Men att bli bonde kostar på.

– Särskilt på 1990-talet – bönder fick betalt för att inte odla marken, all odling minskade drastiskt.

I väntan på bättre tider tog han anställning på en entreprenadfirma i Märsta – han hade alltid gillat att köra maskin.

Efter några år övertalade en av företagets kunder honom att starta eget och börja sortera sopor på en återvinningsanläggning.

Peter Collin slog till på det, men när han hittade en bondgård i Sollentuna som låg för fäfot slog han till på det också.

Marken skulle bli golfbana men ägaren lät Peter bruka gården i väntan på byggstart.

Nu blev det bråda tider för Peter Collin.

– Jag jobbade på tippen på dagarna och var månskensbonde på kvällar och helger.

Tämligen snart utökades lantbruket med ännu ett arrende och Peter Collin odlade vete, korn, havre och raps, samtidigt som entreprenadverksamheten pågick för full styrka.

–  Det blev många tolvtimmarsdagar och så är det väl ibland fortfarande, men jag klagar inte, säger Peter Collin.

Efter ett decennium i Sollentuna måste han ge upp marken.

– Jag var med och byggde golfbanan, det kändes lite konstigt, jag hade ju odlat där i tio år, säger Peter Collin.

Han fick dock snabbt tag i nya arrenden att odla på, och på dagarna fortsatte han sortera sopor.

Efter en tid insåg han det fanns en hel del annat man kunde göra på tippen också –  inte minst markjobb.

– Jag köpte en maskin till och lärde upp en kille, minns Peter Collin.

Snart hade han ännu fler maskiner, fler anställda och fler jobb för fler kunder – trots att ambitionen inte var att växa.

–  Jag tänkte att tio anställda, fem bandgrävare och fem hjulmaskiner vore lagom, tio är greppbart, säger han.

–  Men det blir ju som det blir, branschen är inte så strukturerad, någon frågar om man vill göra ett jobb till och då kanske man behöver en dumper, eller så råkar man hitta en bra maskinist – så då måste man ju köpa en maskin till!

I dag har företaget ett trettiotal anställda och närmare 50 maskiner.

Personalstyrkan har dessutom kompetenser utöver det vanliga.  Ett tiotal är renodlade maskinister, tre personer är heltidsanställda för lantbruket och två mekaniker bemannar verkstaden.

Resten sitter i maskiner av olika slag – och växlar flyhänt mellan entreprenad och jordbruk.

–   Många är jordbruksutbildade maskinförare, säger Peter Collin.

Lantbruket och entreprenadverksamheten drivs i samma bolag och gränserna är flytande. Behövs det mycket folk på ett bygge plockar Peter Collin dit de resurser som krävs, och tvärtom.

– Entreprenad är motorn men när det är skörd stannar nästan allt – det funkar och tack vare att vi gör båda kan vi ha så många helårsanställda

Att hitta kompetenta maskinförare kan vara svårt. Då är det väl ännu svårare att hitta skickliga förare som dessutom kan lantbruk?

– Faktiskt inte, många kommer självmant, villkoren är ofta bättre inom entreprenad och här är det självklart att man får betalt för övertid, det är det inte alltid inom lantbruket, kommenterar Peter Collin.

Helt lätt är det förstås inte att hitta och behålla kompetent personal.

– Det är en svår bransch – man vill ha någon som är självständig som en egenföretagare men som som ställer upp och jobbar kvällar och helger när en beställare säger till en kvart innan ...

Här har han lyckats väl, förklarar han och ger sin personal en stor eloge.

–  Jag får lätt hit tio man en lördag om det behövs, det innebär att jag nästan aldrig behöver ta in extrapersonal men också att jag själv kan ta semester ibland!

Omsättningsmässigt står entreprenadverksamheten för cirka 75 procent och jordbruket för resten.

På entreprenadsidan har företaget många ben att stå på. Företaget utför till exempel allehanda schaktarbeten åt byggbolag som Skanska, NCC och Peab, eller företag som Märsta Förenade, Bellmans med flera.

–  Vi åtar oss egna projekt och hyr också ut maskiner med förare, vi gör jobb för 8-10 miljoner kronor per år i Storstockholm, säger Peter Collin.

Att bygga golfbanor har blivit lite av en specialitet.

–  Eftersom vi är bönder också kan vi göra allt från att schakta till att så, vi vet också vad som behövs – eftersom vi spelar golf själva, säger Peter Collin.

–  Det blir mer och mer golfjobb, säger Martina Billefält.

Hon ansvarar för ekonomi och administration, men Peter Collin betraktar henne nästan som vice vd.

– Martina har koll på allt, säger han.

För några år sedan sladdade företaget in även på sluttäckning av deponier – man fick ta över uppdragen när en golfbanebeställare lade ner sin verksamhet.

–  Som mest hade vi tre gäng som åkte runt och täckte deponier, nu är det två, säger Martina Billefält.

Ett lite smalare ben är snöröjningen, som är en tämligen osäker inkomstkälla i Stockholms län.

– En snörik vinter är det kanske fem procent av omsättningen som är snö, vi har kontrakt på 25-30 fastigheter och låter 4-6 jordbrukstraktorer göra det jobbet, säger Peter Collin.

Lusten får styra när han väljer uppdrag – under en period hade företaget till exempel en alpin gren.

–  Det var en sån jävla vinter att jag skaffade pistmaskiner att ha till snötipparna, det ledde till ett samarbete med Skistar i Sälen, vi pistade skidspår i fyra år, säger Peter Collin, som själv är en hängiven skidåkare.

–   Men det blev lite för rörigt, det var en rolig tid och det funkade bra ekonomiskt men till slut sålde vi verksamheten till Skistar.

Ett par pistmaskiner har dock dröjt sig kvar i Rosersberg.

–  Vi har gjort en del konstsnöspår, vi ville göra ett i år också men minusgraderna dröjde för länge, säger Martina Billefält.

–  Vi har fått backa lite, säsongen är för kort härnere, säger Peter Collin.

Han har dock inte gett upp.

–  Vi hoppas kunna göra ett eget konstsnöspår här ute –  Skånela konstsnöspår.

Snön yr faktiskt lite lätt på Hargs säteri denna gråmulna och kylslagna januaridag –  kanske finns det hopp om framtida skidspår.

Hit kom Peter Collin 2005, när den förre arrendatorn gick i pension. Gården är stor, med vidsträckta åkrar och långt till närmsta granne.

Den lantliga stämningen till trots ligger säteriet rätt centralt. Det tar bara några minuter att nå både E4, Märsta och Sigtuna.

Att få slå ner bopålarna ute i Rosersberg blev ett lyft för företagets utveckling, konstaterar Peter Collin.

– Det ser vi inte minst på omsättningen.

Han har köpt två granngårdar och på de samlade markerna odlar han höstvete, raps, ärter, maltkorn och ”lite lin”.

– Nu har vi nästan 1 600 hektar från Upplands Väsby till Gottröra –  vi är faktiskt Stockholms största spannmålsodlare.

Här finns också en verkstad.

– Den har vi dock vuxit ur och tanken är att bygga en större och modernare anläggning, säger Peter Collin.

Utrymmet kan behövas. Peter Collin har 6-7 traktorer, två tröskor, en ogrässpruta samt såmaskiner, harvar och plogar. På entreprenadsidan har företaget 25 grävmaskiner på 10-40 ton, fem på hjul och resten på band, två bandschaktare, en väghyvel, fyra 25-tons dumprar och fyra mindre dumprar. 3-4 lastbilar används för transporter, företaget har dessutom en kranbil och en lastväxlare.

Det blev alltså betydligt mer än tio man och tio maskiner. Efter 25 år kan Peter Collin också konstatera att bondedrömmen infriades, men att reservalternativet entreprenad också har vunnit hans hjärta.

–  Om det bara var lantbruk skulle jag sakna den sociala biten, entreprenad ger många kundkontakter och det är ju trevligt – annars skulle man ju inte hålla på, man skulle aldrig säga ”ja” när någon ringer mitt i natten och vill att man ska ut och röja snö!

Hur var det då med de turkosa maskinerna? Varför har Peter Collin pippi på att förvandla klassiskt gula Volvo– och Caterpillarmaskiner till Kobelcokloner?

Det hela startade vid millennieskiftet när han investerade i en Kobelco 210 – ett exemplar i den ”turkosa serien”.

– Jag har alltid gillat Kobelco – det är japansk kvalitet! Men jag funderade inte på färgen alls då, säger Peter Collin.

Efter ett tag gick det upp för honom att färgen syntes mer än han kanske trott.

–  Jag fick höra av många att ”jag såg din maskin” –  när det inte alls var den ...

När han sedan köpte en Volvogrävare beslutade han sig därför för att göra den till ”sin” även utseendemässigt.

– Jag lackade om den och sen dess lackar jag om alla mina maskiner om det går. Går det inte filmar jag dem, åtminstone de stora ytorna.

Collins maskiner kan därför vara lite av lapptäcken – det ska åtminstone finnas stora turkosa partier.

– Färgen blir nästan bäst på Volvos grävmaskiner men det funkar bra på Cattarna också, säger Peter Collin.

Han ser den oväntade färgsättningen som ett bra sätt att göra ett bestående intryck.

–  Det blir ju lite ”fulsnyggt”, helt ärligt skär det sig ju lite – jag får ofta höra att ”dina maskiner ser för jävliga ut” –  men det är bara bra, syns man så finns man!

Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.

Kommentera en artikel
Meddela redaktionen
Utvalda artiklar

Se senaste nyhetsbrevet ???id_11737???

Sänd till en kollega

0.391