REPORTAGE: Superkoll på skruvat uppdrag
Kisa. En gul minigrävare svävar genom luften innan den försvinner ned i ett schakt och utom synhåll. Den följs strax efter av ett par längder räls och en dieselmotor innan mobilkranen har gjort sitt.
På västra sidan om järnvägen i östgötska Kisa har man grävt upp ett ganska rejält schakt för att trycka ett stålrör till en ny dagvattenledning under järnvägen.
Jobbet görs av tre killar från Styruds depå väst och en maskinförare från ett byggföretag i Kisa. Med sig har man ett fullastat lastväxlarekipage med en minigrävare, skruvar, en dieselmotor, räls, en container och ett elaggregat. Etableringen är i full gång.
– Det är lite att förbereda, det är så mycket man ska rikta in också, säger Niklas Elofsson.
– Det är bara i början man kan vara noggrann, på första röret, sedan kan man inte göra så mycket.
– Det är bara i början man kan vara noggrann, på första röret, sedan kan man inte göra så mycket.
Niklas Elofsson
Guido Bonemark och Jonas Svensson stoppar med hjälp av en hjulgrävare in skruvar i de sex meter långa stålrören.
Första skruven är försedd med tänder av hårdmetall för att kunna ta sig igenom marken.
Metoden kallas för augerborrning och innebär att ett skyddsrör trycks framåt genom jordmaterialet, samtidigt som jordmassor skruvas ur röret baktill. Rälsen måste ligga helt plant så dess ställbara fötter justeras med skruvdragare.
– Nu förstår jag varför det var så noga att schaktets botten var helt plan, säger maskinföraren Anders Svensson.
– Justeringsmöjligheterna på släden är ju klart begränsade.
Första röret sänks ned på släden och riktas noggrant in både horisontellt och vertikalt. Beställaren som är Kinda kommun vill ha en lutning på endast en komma två promille på stålröret.
– Så liten tolerans som en komma två promille existerar egentligen inte i vår värld, men vi gör så gott vi kan, säger Guido Bonemark.
Nu förstår jag varför det var så noga att schaktets botten var helt plan.
Anders Svensson
En kille står på andra sidan staketet ut mot järnvägen och iakttar arbetet.
– Jag är här ifall det händer något med järnvägen, om det blir någon sättning men det ska väl vara lugnt. Det är ju spännande, jag har inte varit med när det har gjort så här, för innan har de ju tryckt igenom små borr och sedan dragit igenom rör, säger Jimmy Dacke som är från Tranås och jobbar på Infranord.
Dieselmotorn som driver skruven och hydraulmotorn vaknar till liv och skruven börjar sakta rotera. Grusmassorna kommer ut via ett transportband. Röret försvinner sakta in i banvallen under järnvägen, så sakta att det med blotta ögat är svårt att se.
Någon märkbar skillnad på den trecylindriga Deutzmotorn hörs inte heller.
– Det är det som är bra för då kan vi köra lite längre på kvällarna, säger Guido Bonemark. Det kan ju bli ett j-a väsen på närboende om porslinet börjar dansa i skåpen.
Drivlinan är en vanlig med koppling och fyrväxlad växellåda med back plus en planetväxel som växlar ned varvtalet.
Frammatningen sköts med hjälp av två rejäla hydraulkolvar som med kraft trycker in röret i marken.
När kolvarnas hela slaglängd är uppnådd flyttar man fram dem till nästa fäste i rälsen och börjar om. En stålplatta som utgör mothåll står bakom rälsen mot schaktets vägg.
Framåt eftermiddagen har det mesta av det första röret trycks in i banvallen och det har blivit dags för att skarva på en ny rörsektion.
Jonas Svensson har förberett sig för att svetsa med andra kläder och hjälm.
– Jag trivs görbra med det här jobbet, jag har jobbat mycket i fabrik tidigare och värdesätter detta väldigt mycket. Visst det kan vara kallt och j-t men sedan kommer våren och då har man igen för det där kalla.
Så liten tolerans som en komma två promille existerar egentligen inte i vår värld, men vi gör så gott vi kan
Guido Bonemark
Jonas Svensson tycker det är kul att komma ut och se lite annat än bara fabriksväggar. Hur lång tid tar det att trycka in en rörlängd?
– Det beror lite på vad det är för material, är det stenigt då tar det längre tid för då kan det nypa och greja. Första röret får man vara lite försiktig med så att det inte sticker iväg åt något håll, säger han.
Anders sänker ned nästa rörsektion med hjulgrävaren och Jonas Svensson slipar änden ren.
Röret sänks ned, skruven skarvas på och röret fästs i borrmaskinen. Tillfälliga stödplattor svetsas på för att få skarven helt jämn och tät.
Plötsligt börjar elverket att bråka. Direkt när Jonas Svensson börjar svetsa försvinner strömmen.
– Nu är det en sådan dag vet du, utbrister han!
Driftledaren Simon Karlsson på kommunen ordnar fram ett mindre elverk som klarar belastningen från svetsen.
Det kan ju bli ett j-a väsen på närboende om porslinet börjar dansa i skåpen.
Guido Bonemark
Mörkret har nu sänkts över Kisa och undertecknad tar kväll. Dagen efter fortsätter arbetet med rör tre och fyra utan några större problem.
Mitt på dagen börjar änden på röret sakta närma sig schaktet på den andra sidan järnvägen och alla inblandade, minus Niklas Elofsson– någon måste ju trycka röret sista biten, står runt avspärrningen för att se var det kommer fram.
Arbetet görs inte långt från centrum av samhället och en del folk blir ju nyfikna på vad som pågår.
Som den äldre damen som stannar till och tittar intresserat på killarna från Styrud, Infranord och kommunen som står runt avspärrningen.
– Ursäkta att jag frågar men man blir ju lite nyfiken på vad en, två, tre, fyra, fem, sex, sju gubbar står och tittar på, säger hon?
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.