13

Bilder

Valentin Jansson veckopendlar från Dalarna. Foto: Johan Järup

Stockholm. En sötaktig doft som påminner lite om bränt socker hänger över Skanskas resurspark i Jordbro utanför Stockholm. Det är dammbindningsmedlet Dustex som luktar. Utöver att regelbundet vattna anläggningen använder sig Skanska av det för att minska dammet. Något som är ofrånkomligt på en anläggning där man krossar bergmaterial. Efter dagar av gassande sol över huvudstaden har det röda strecket på termometern sjunkit något men luften är kvav och fuktig.

Dagtid, måndag till fredag, arbetar stenkrossen för fullt med att bearbeta det material Skanska köper in. Under nätterna står maskinen still och då kommer lastbilarna med sina leveranser. För tillfället främst från arbetetet med utbyggnaden av Stockholms tunnelbana. Tanken med resursparken är att använda materialet i närliggande projekt. På så vis kan man minska transporter men även användandet av nybrutet berg.

Säkerheten är något som tas på stort allvar, när Leveranstidningen Entreprenad i slutet av juni får en exklusiv rundvandring på anläggningen är det varselväst, glasögon, handskar, skyddsskor och hjälm som ska på. Att gå runt till fots tillhör dock inte vanligheterna.

– Vi ser helst att ingen är här ute utan att man sitter i maskinen eller lastbilen. Det är väl enstaka tillfällen jag kan godkänna att man går runt till fots. Vi försöker hålla oss ifrån det, säger Sandra Thyllman, produktionschef på Skanska.

Hon förklarar att det annars framförallt handlar om kommunikation för att ha koll på vilka som finns på området.

– Vi vet vad som händer och är det någon som mot förmodan kommer in som inte har skrivit in sig är det viktigt att maskinisterna hojtar till och uppmärksammar det, för det är stort tryck på säkerheten.

Det är inte bara värme och damm som är arbetsmiljöproblem Skanska måste handskas med. Med de bergmassor som kommer in till anläggningen finns också en potentiell risk att det följer med odetonerat sprängmedel. Skanskas projektchef, Åsa Sjöstrand, säger att de pratar med de som levererar för att på så vis minska risken.

– Vi har svårt att se i bergtippen om det finns någon risk då materialet är omlastat flera gånger. Vi vill att projekten hör av sig och säger om det är en salva som inte gått av som det är tänkt.

Många har blivit bra på det enligt Åsa Sjöstrand även om hon anser att de kanske inte nått riktigt alla.

– Det kanske fortfarande finns lite att man är rädd att få skäll. Men det är en omtanke mot dem också för om vi har fått det hos oss är det ett antal personer i kedjan som varit i riskzonen innan. Det är inte för att sätta dit någon vi ställer frågan, utan för att vi alla ska kunna hantera det här materialet på bästa sätt.

Sprängexperter från Skanska har varit ute och hållit i utbildningar för de maskinister som jobbar på resursparken. Åsa Sjöstrand säger att under de dryga femton år hon jobbat har medvetenheten också blivit mycket större.

– Jag upplever att gänget som finns här är väldigt öppna och har en jättebra dialog dagligdags. De talar om ifall de skulle se något.

Skanska har inga egna maskinister på plats utan anlitar underentreprenörer som pendlar på veckobasis. Vanligtvis kommer de utanför Stockholm och så är även fallet med Valentin Jansson som pendlar från Falun i Dalarna.

– Hemma har det inte funnits lika mycket jobb som här, därför hamnade jag i Stockholm. Chefen fixade med husvagn, så vi har alltid ett gäng ståendes här och bor på arbetsplatsen under veckan.

För honom började yrkesvägen med en liten grävmaskin i sandlådan som barn.

– Sedan valde jag det som inriktning på gymnasiet och efter det har det bara fortsatt.

När tidningen möter honom kör han en L150H-hjullastare från Volvo. 

– Jag har utlastning, så jag och kollegan lastar alla lastbilar som kommer in med det material de vill ha.

Han säger att det bästa med arbetet på anläggningen är mångsidigheten.

– Det finns alltid något att göra och projekt att fixa på. Det blir aldrig långdraget om dagarna om man säger så.

Vanligtvis är det handfull personer som arbetar på resursparken under veckorna och precis som Valentin Jansson veckopendlar arbetslaget. En maskin som för tillfället står stilla är en Volvo EC290CL som annars knackar upp de bergmassor som är för stora att köra direkt i krossverket.

– Oftast har vi två på krossarna, två till tre på utlastning, mottagning och knackning samt en på natten som tar emot berget, säger Sandra Thyllman. 

I och med att Skanska anlitar utomstående entreprenörer förklarar hon att det är viktigt att de ser sig som ett enda arbetslag.

– Vi jobbar mycket med teamet och har aktiviteter tillsammans. Det är viktigt att de hjälper varandra. Samarbetet jobbar vi väldigt mycket med och det behövs jobbas med hela tiden för att det ska funka. 

Marken som Skanska har sin resurspark på ägs av Hans Andersson Entreprenad som drev en bergtäkt innan Skanska startade sin verksamhet 2019. Företaget är idag grannar till Skanska och har en återvinningsverksamhet på området.

– Uppdelningen har blivit att vi hanterar berg och de andra massor. Vi tar emot entreprenadberg och förädlar det. Hasse Andersson tar emot schaktmassor, har lite jordtillverkning och återvinner andra material, säger Åsa Sjöstrand.

Resursparken tar emot omkring 800 000 ton bergmaterial per år och i Stockholmsområdet är verksamheten en av de största. 

– Generellt kommer det från södra Stockholm som är vårt upptagningsområde. Men sedan innan jul tar vi i huvudsak emot från tunnelbanans Sofiaetapp, säger Åsa Sjöstrand.

Hon förklarar att det är en lång kommunikationskedja för att få reda på vad som händer i tunneln och hur deras produktion fortlöper.

– Det är otroligt viktigt med synkningen gällande produktion och det som går ut från anläggningen. Det måste stämma med flödena för att det ska funka.

Med ett begränsat område handlar en del av arbetet om att frigöra plats för materialet som produceras och kommer in.

– Har vi inte möjlighet att ha 0150 på en plats kanske vi lägger berg där om vi har en extra stor införsel av det just då. Det gäller hela tiden att hitta ytorna. Men killarna jobbar sent på kvällarna och ser till att allting funkar till dagen efter. Det är ett ständigt underhållsarbete, säger Sandra Thyllman.

Att återvinna och återbruka material istället för att exempelvis bryta nytt berg är något som blivit allt mer i ropet. Exempelvis används stenmassor från Stockholms tunnelbanebygge när nya stadsdelar i staden växer fram.

– Jag tror att man inte kommer bryta så mycket jungfruligt berg i framtiden bara för att. Utan då kommer man använda det till specialprodukter som asfaltbeläggningar där det är hårt slitage. Eller vissa typer av betong som måste ha vissa egenskaper på stenen. Jag tror vi kommer bli bättre på att cirkulera mer material, i dag är det mycket schaktmassor som går på deponi för att man kanske inte har ytor, resurser eller kunskap att ta fram användbara material, säger Åsa Sjöstrand.

Utöver att Skanska satsar mycket på det cirkulära tänket är planen också att resursparken i Jordbro ska drivas helt på el. Först och främst är det anläggningens drift som ska gå på starkström, men tanken är att även maskinsidan ska ha möjligheter att göra det.

– Krossarna är modifierade så de kan köras på el. Det är på ett av verken vi behöver göra en förändring. I dag har de en extern dieselgenerator, säger Sandra Thyllman.

Förhoppningen är att eldriften ska komma igång efter årsskiftet. Ett besked att kapaciteten finns i närområdet har getts av elbolaget och transformatorer ska installeras i början av nästa år.

– Utmaningen är att placera inkopplingspunkten till krossen på rätt ställe så att man ändå har en viss flexibilitet så krossen kan röra sig lite grann, säger Åsa Sjöstrand.

Hur ofta krossverket måste flyttas beror på vilka lager resursparken måste producera samt vad som säljs. 

– I snitt skulle jag säga att vi flyttar på det kanske varannan vecka. Men vi försöker nyttja det så mycket det går så att det kan stå kvar. För det tar tid och kapacitet att flytta dem även om de är hjulburna. Det är ett projekt, säger Sandra Thyllman.

Med en verksamhet som låter mycket vill Skanska även hålla sig väl med sina grannar och för en kontinuerlig dialog med de som bor i området. Bland annat byggde man upp en stor bullervall i områdets norra del.

–  En av grannarna undrade om vi slutat krossa berg eftersom de inte längre hörde någonting, säger Sandra Thyllman.

Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.