REPORTAGE: Storsmällen fick honom att vakna upp
Av 
Boden. Dimman ligger trolsk över ängarna när Leveranstidningen Entreprenad åker till Boden en sensommarkväll. Vi ska hälsa på Wikströms schaktmaskiner och hälsas av storchefens stendöva men kärleksfulla vovve Dansa, en 16 år gammal dansk-svensk gårdshund som alltid hänger husse i hasorna.
Husse heter Michael Wikström, han är vd och ägare och har basat på bygget i 20 innehållsrika år.
– Jag har ju ingen jävla spärr i skallen, vi har byggt vägar i Kiruna och höjt dammar åt LKAB, vi var med på fem av sju etapper på Haparandabanan och byggde cirka hälften av broarna. Vi har byggt vindkraftverk i Markbygden, kulsinterverk åt LKAB och anrikningsverk i Aitik, säger Michael Wikström.
De stora projekten och de stora maskinerna dominerade länge men när konkurrensen hårdnade satsade han på en större bredd.
– Vi styrde om lite och skaffade oss beställare som behöver lite mindre maskiner också.
I dag har företaget grävmaskiner på 8-70 ton, bandschaktare i storleken D5-D9, dumprar av modellerna A25-A40 och ett gäng lastbilar och mellanstora hjullastare.
– Det är tajt om jobben men om jag får ett jobb kommer jag ju inte att köpa på mig en massa maskiner, jag knyter hellre till mig duktiga konkurrenter – eller kollegor som jag hellre kallar dem.
Wikströms har drygt 50 år på nacken, de senaste 20 har Michael Wikström lett företaget.
Som företagsledare försöker han vara lyhörd. Han har till exempel tagit bort all övertid.
– Om personalen måste jobba övertid betyder det bara att jag har tänkt fel, dessutom blir det ju dyrare.
Han har också tagit ett principbeslut när det gäller uppdrag.
– Jag har bestämt att vi ska vara en ren och skär underentreprenör med fast pris. Det är det som är vår styrka.
Michael Wikström är uppvuxen med familjeföretaget som startades i mitten av 1960-talet. Han valde dock att starta eget och jobbade under en period med maskinuthyrning och utbildning.
2002 köpte han företaget av sina föräldrar och under de första cirka 18 åren gick allt spikrakt uppåt – som mest hade man 100 årsanställda.
I dag ser det annorlunda ut. Företaget har fortfarande 50-60 maskiner men personalstyrkan ligger numera på cirka 35.
– Jag satsade på fel häst, konstaterar Michael Wikström.
Ett storjobb som slank ur nävarna i kombination med coronapandemins härjningar sköt företaget i sank – om än tillfälligt.
– 2021 var första vintern någonsin då vi hade noll uppdrag, vi skottade lite snö, det var allt.
Företaget hade jobbat i flera år i vindkraftsparken Markbygden utanför Piteå.
– Vi schaktade för 179 vindkraftverk och byggde 13 mil väg på två år, det var ett gigantiskt och intensivt uppdrag, säger Michael Wikström.
Han räknade kallt med att få vara med även i nästa etapp, men när beställaren tappade sitt uppdrag stod även Wikströms Schaktmaskiner tomhänta.
Just nu kör företaget i Markbygden åt BDX och för LKAB i Kiruna, man jobbar på E4 norr om Luleå (bilden) och deltar också i ett vägprojekt upp mot Tärendö/Pajala.
Hade han kunnat undvika jättesmällen? Michael Wikström konstaterar att han inte kunde styra över beställarens val.
– Det var ju jättesurt att sitta i händerna på andra, får inte de jobb får inte vi jobb heller, väljer de att backa ur drabbar det oss.
Å andra sidan är det en risk man måste ta om man inte vill jobba direkt mot slutkunden.
– Jag hade ju haft tur i 20 år och en gång hade jag inte tur.
Wikströms hade jobbat i Markbygden sedan 2017, och bundit upp en hel del maskiner och personal. När uppdraget försvann fanns inga nya stora nog att sysselsätta hela gänget.
– Vi hade haft 40-50 maskiner på plats, sedan skulle vi därifrån på tre veckor.
Han lyckades rodda fram en del kortare uppdrag men i december kom den sista maskinen hem och vintern 2020 blev dyster.
– Jag hade hållit på det länge men till sist blev jag tvungen att säga upp 35 stycken, säger Michael Wikström.
En bedrövlig vinter följdes av en jobbig vår och en tuff sommar.
– Vi blödde ju hela vintern och gick in i säsongen med stora backsiffror, både när det gäller bokföringen och på bankkontot.
Det såg mörkt ut, men Michael Wikström gav inte upp.
– Där och då var jag jätteslut och jättetrött.
– Men jag är inte lagd för att vara nervös, jag vet ungefär vad vi kan. Vi har hållit på länge och har en stabil kundbas som är oss trogen.
– Jag har ju ingen jävla spärr i skallen, säger Michael Wikström, som haft ett finger med i spelet i många av de senaste årens stora projekt i Norrbotten.
Företaget repade sig faktiskt rätt snart. De större entreprenaderna saknades till en början men lite timkörningar och några mindre jobb gjorde att de anställda hade jobb året om igen.
– Nu har vi ett friskt bolag och företaget tjänar pengar tack vare bra medarbetare, säger Michael Wikström.
Han har också repat sig och med facit i hand kanske han behövde sänka tempot.
– Det hade varit en så otroligt intensiv tid i vindkraftsparken – jag var extremt sliten, trött och less på det mesta. Jag gick inte i väggen men kanske var det nära.
– Nu har jag fått tillbaka lite geist, det har gått nästan två år och jag har kunnat ladda batterierna.
Han planerar nu för en helt ny framtid och har särskilt sett över sin egen roll.
– Jag har varit lite av en envåldshärskare och drivit på hårt. Jag har varit engagerad i allt och försökt göra allt själv. Nu har jag backat.
Han fick en tankeställare redan under de intensiva vindkraftsåren. Uppdraget innebar upp till 15 timmars arbete om dagen sju dagar i veckan och han drabbades av besvär som kanske var stressrelaterade – eller något värre.
Han blev inlagd för att utesluta stroke, det visade sig att han var frisk men sjukhusvistelsen satte spår.
– När jag såg hur sjuka patienterna på avdelningen var tänkte jag att om jag kan göra något för att inte drabbas så ska jag göra det.
Michael Wikström konstaterar att han fått betala ett högt pris för att nå sina mål, inte minst har hans stora rallyintresse fått stå tillbaka.
– Det har alltid funnits så många måsten, först nu har jag kunnat satsa ordentligt och i år fick jag mitt första SM-guld.
De stora maskinerna dominerade länge maskinparken, nu har bredden ökat eftersom uppdrag finns även för mindre modeller.
Nu får jobbet nöja sig med att vara bara det – ett jobb.
– Jag är ganska nöjd med det jag åstadkommit men nu måste jag tänka om. Jag vill kunna gå och fiska eller köra rally och om jag inte känner mig inspirerad en dag kanske jag inte ens ska gå till jobbet – och jag ska inte ha dåligt samvete för det. Nu tar jag dan som den kommer.
Nu har han lärt sig delegera och det har varit ett stort steg att låta andra kliva fram.
– Jag är perfektionist ut i fingerspetsarna och har nog krävt för mycket av personalen. Nu har jag försökt lära mig att man inte måste göra allt till 100 procent enligt ”mina” procent.
Fler rekryteringar ska göra det möjligt att delegera ännu mer. Att helt släppa ansvaret är dock inte aktuellt.
– Om det skulle bli ett gigantiskt projekt som är tajt räknat och mycket material som ska flyttas vill jag inte sätta det på axlarna på någon. Räknar man fel på två kronor och det är tre miljoner ton blir det sex miljoner åt helvete.
När han ser tillbaka överväger ändå det positiva.
– Det var jättekul att bygga kulsinterverket, det var jättekul att bygga vindkraftspark, jag har fått göra allt!
Det sistnämnda är faktiskt inte helt sant.
– Jag har inte fått bygga motorväg, det skulle jag faktiskt vilja göra och vi var till och med nere i Stockholm och tittade lite på förbifarten.
Just det uppdraget fick han inte och vem vet när chansen kommer nästa gång.
– Det skulle ju vara kul men jag klarar mig utan också.
Mycket vatten har runnit i Luleälven sedan 2002. Norra Sverige har blivit en glödhet byggmarknad – inte minst Boden myllrar av möjligheter sedan H2 Green Steel kommit till stan för att bygga ett helt nytt stålverk.
Wikströms var med och byggde etableringsytor innan det första spadtaget togs tidigare i år, framtiden får utvisa om det blir mer jobb där.
– Det vore en utmaning men vi jagar inte jobb; vi försöker leverera bra produkter till de kunder som vill ha dem och för de stora projekten måste man vässa pennan, säger Michael Wikström.
– Då är det ju ofta priset som är en ”bra produkt” och då måste vi vara duktiga om vi ska tjäna pengar på det. Men det är vi ju så vi får väl se!
Fotnot: Efter att ha troget ha följt husse i spåren i 16 år har ”lilla loppan” dansat klart; numera svänger Dansa sina lurviga i hundhimlen.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.