Med näsa för maskiner
Av 
Svante Cordestam ledsnade på sin väghyvel, sålde den men råkade sedan köpa två till, plus alla reservdelar som fanns i landet. Det blev starten på Cordestam Maskin som nu kan se tillbaka på 35 stormiga år fyllda av roliga maskiner, många framgångar och en del bakslag.
Bjästa. Cordestam Maskin är intimt förknippat med Ångermanland och Bjästa, men starten står faktiskt att finna i Södertälje, där Svante Cordestam föddes in i en åkarfamilj. Han växte upp med lastbilar och maskiner, familjeföretaget hade också en verkstadsdel och redan som mycket ung fick Svante ta ett stort ansvar.
I mitten av 1970-talet renodlades verksamheten, åkeri och entreprenad fick ge vika för verkstad, därmed förändrades dynamiken och Svante, som var chef men också yngst, började vantrivas. Det var dags att göra något drastiskt.
– Jag flyttade till Bjästa, säger han drygt 40 år senare.
Hans föräldrar stammade från Ådalen, han hade ett sommarhus i Västernorrland och sålde huset i Nykvarn för att i stället slå ner sina bopålar i Ångermanland.
I Bjästa köpte han en camping, men fann att det är ont om turister vintertid. För att fylla ut säsongerna skaffade han därför en väghyvel och började röja snö.
Efter ett par år tröt intresset och han ville sälja hyveln, en Aveling Barford. Tack vare en annons i Leveranstidningen Entreprenad blev han av med maskinen, när den var såld fick han dock en påringning till, en nyfiken man som undrade vad han fått för hyveln.
– Det visade sig att han hade två likadana hyvlar, fast ett par år yngre. Han hade köpt dem av LKAB och köpt på sig alla reservdelar som fanns, minns Svante Cordestam.
– Han pratade så in i helvete och till slut undrande han om jag inte ville köpa dem.
Svante Cordestam hade nyss sålt sin hyvel, men insåg att han ändå var intresserad.
– Han sa att han ville ha 120 000 för dem, jag hade sålt min för 140 000 och tänkte att om jag får alla reservdelar också måste det ju vara en jättebra affär.
Han föll för frestelsen och åkte till Luleå för att kolla in maskinerna. Väl på plats visade det sig de var byggda för underjordsverksamhet med låga hytter. Det visade sig också att priset var 320 000 kronor, inte 120 000.
– Jag skulle aldrig ha åkt dit om jag vetat det, men nu var jag ju fast. Men det var hur mycket reservdelar som helst så det bara måste vara en bra affär, minns Svante Cordestam.
Han lyckades beveka banken och affären blev av, han tog hem hyvlarna utan att egentligen ha någonstans att ställa dem, resten av spontanköpet ramlade in allt eftersom.
– Det kom en fullastad långtradare med reservdelar, minns Anita Cordestam som ansvarat för bokföringen på campingen och som fick samma ansvar i det nya företaget, ett företag hon numera är vd i.
Makarna Cordestam agerade snabbt, lokaler införskaffades omgående och de tog också kontakt med den engelska tillverkaren.
– Vi skrev att vi ville bli generalagent för Aveling Barford!
Svaret löd att det nog krävdes mer än att äga två maskiner och ett jättelager reservdelar.
– Jag och Anita fick åka dit, konstaterade Svante Cordestam.
Anita var vid detta tillfälle höggravid med yngste sonen Stefan och ombads artigt att gå och shoppa medan Svante presenterades för finansavdelningen.
– Men jag sa ”nej för helvete, du ska vara med”, ler Svante Cordestam.
Sida vid sida tog makarna Cordestam sig an de brittiska företagsledarna och de passerade det första nålsögat.
Aveling Barford behövde dock mer kött på benen, de lät flyga in en representant till Sverige, en man med ett uppdrag – att ta reda på vilka resurser makarna Cordestam egentligen hade.
– Men vi hade ju ingenting att visa, minns Svante Cordestam.
Innan representanten landat hann makarna dock knyta till sig Såifa som servicelämnare, när engelsmannen sedan hade svensk mark under fötterna drog Cordestam Maskin med honom landet runt, de sökte upp presumtiva kunder, avlade visit på Vägverket i Borlänge, visade upp sitt omfattande reservdelslager och presenterade sina planer för framtiden.
– När han reste hem sa han att han skulle tillstyrka, han sa att ”med en man med såna idéer kan det aldrig gå fel”, ler Svante Cordestam.
Cordestam Maskin började alltså sälja väghyvlar, en produktgrupp som väl aldrig varit en storsäljare. De fick även erbjudande att sälja Liebherrs bandburna grävmaskiner, men tackade nej.
– Det blev lite för stort, säger Anita Cordestam.
Företaget kämpade på med sina hyvlar, kunderna var få och lite väl buttra emellanåt, men det gick runt.
– Vi sålde väl ett par om året, säger Svante Cordestam.
Han såg till att alltid ha ögonen öppna för nya möjligheter.
– Svante har en otrolig näsa för att hitta annorlunda produkter och se ett värde i dem, säger Anita Cordestam.
– Jag har förarbevis på allt och har kört allt, kommenterar Svante Cordestam.
1986 fick han se en bild på en Priestman LC20 Long Reach och även den här gången skred han till handling, han åkte till England för att titta på långgrävaren men det som verkligen fångade hans uppmärksamhet var den Sanderson Teleporter som stod bredvid.
– Det var en teleskoplastare, jag hade aldrig sett en sån förut.
Svante Cordestam följde sitt hjärta och köpte teleskoparen som knappt hann nudda svensk mark innan den hittade hem.
– Den kom till Göteborgs hamn, vi skulle tagit hit den till Bjästa men den blev såld till Örebro direkt.
Suget efter teleskoplastare visade sig vara oväntat stort, efter 18 månader hade Cordestam Maskin sålt 200 maskiner.
– Det var en riktig explosion, Sandersonlastaren var jättemodern i jämförelse med de maskiner som funnits tidigare, säger Svante Cordestam, som faktiskt tog hem ett antal Priestmangrävare också.
– Vi sålde väl 6-7 stycken med långsticka.
Bara några år senare blev succémaskinen Sanderson Cordestam Maskins sorgebarn. Det tidiga 1990-talets byggkris fick konsekvenser för den brittiska tillverkaren och leveranserna från fabriken ströps plötsligt.
I Ångermanland betalade Cordestam Maskin priset – de hade många beställningar men inga maskiner att leverera.
– Vi hade dessutom garantiavtal på 35 maskiner, Sanderson var skyldiga oss en miljon kronor men kunde inte betala, vårt kapital var förbrukat och till slut hamnade vi på obestånd, säger Svante Cordestam.
Cordestam Maskin hade dessutom nyligen fått den första europeiska agenturen för Hyundai och var hårt belånade när även vädrets makter vände sig emot dem.
– När de första maskinerna var på väg från Korea blev det en tyfon på sydkinesiska sjön, berättar Anita Cordestam.
Fartyget sjönk inte, men fick stå inne på varv i tre månader. När maskinerna till sist nådde Bjästa var de inte en rolig syn.
– Det var fem vattenskadade och rostiga maskiner, säger Anita Cordestam.
Makarna försökte få ordning på affärerna men 1991 var konkursen ett faktum.
– Vi hade förhandlat med banken länge men kom ingen vart, de tyckte att vi var skyldiga dem tolv miljoner, säger Svante Cordestam.
Han konstaterar att gnistan slocknade och ger hustrun en eloge för att de trots allt tog sig igenom svårigheterna.
– Anita sa att ”vi har inte gjort något fel” och ”nu startar vi om”.
– Man kan välja att vara ett offer, eller se till att göra något konstruktivt, säger Anita Cordestam, snart 30 år efter konkursen.
Ett nytt bolag startades, med agenturen för Hyundai som bas. Makarna lånade pengar av en släkting och efter några år kunde den där skulden på tolv miljoner skrivas ned till 400 000 kronor.
– Det kändes mera överkomligt, säger Anita Cordestam.
Cordestam Maskin stånkade igång igen, 1995 släppte man dock Hyundai sedan den koreanska tillverkarens krav bedömdes vara för höga.
– De ville att vi skulle garantera 100 maskiner, det ville vi inte förbinda oss till, säger Anita Cordestam.
Familjen Cordestam var dock på banan igen.
– Det tog fem år innan gnistan var tillbaka, säger Svante Cordestam.
Med gnistan på plats dröjde det inte länge innan han fick vittring igen – nästa varumärke att landa i Bjästa blev Bell.
– En entreprenör hade sett en sydafrikansk dumper på nätet och ville att vi skulle sälja den till honom.
Svante Cordestam nosade upp dumprarna på Bauma och kom fram till att det var ”bra grejer”. Svante Cordestam försökte sedan förgäves få kontakt med exportdirektören, till slut tog han i stället med sig ett gäng nyfikna svenska entreprenörer till England för att provköra.
Det visade sig att även entreprenörerna föll för Belldumprarna och Svante Cordestams nästa fråga till Bell blev därför ett konstaterande – om han fick bli generalagent kunde han sälja tre maskiner direkt.
– Sedan kunde vi leverera våra första Bell våren 2000.
Bell har sedan dess varit grunden för företaget.
– Bell är ett fantastiskt bra företag att ha att göra med, 98 procent av alla kunder vi sålt maskiner till har träffat huvudägaren Gary Bell och kunderna är ofta imponerande över hur Bell tar emot deras önskemål.
Cordestam Maskin är numera generalagent även för tjeckiska Tatra, anläggningsbilar som rusat i försäljning under det senaste året och Cordestam Maskin, där även sönerna Robert och Stefan finns med numera, uppger att det inte finns några planer på att ta in fler varumärken.
– Just nu räcker det bra med två produkter, det är inte vettigt att gapa över för mycket, säger Anita Cordestam.
– Vi hinner knappt få hem grejerna innan de försvinner ut igen.
Tanken är därför att ha löpande leveranser på Tatran och jobba vidare med Bell. Det går dock inte att slå sig till ro som mindre leverantör, och familjen Cordestam ser till att alltjämt ha ögonen öppna.
– Det är inte lätt att konkurrera på Volvos bakgård, branschen är föränderlig och nästa år kanske spelreglerna har ändras, då måste vi hitta på något nytt igen, säger Svante Cordestam.
Läs mer om Cordestam Maskins Tatrasatsning här.
———————————————————————————————
Entreprenadbranschens egen tidning!
Följ oss på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube!
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.